En början på något nytt

Vad jag förstår är jag nu färdig med denna kurs! Om jag har fel så kan någon vänligen ringa mej så kommer jag och gör det som fattas efter jobbet imorgon kl.18.30. För fram till detta klockslag skall jag tjäna kapitalismen. God natt.

Stanley Hauerwas & Laura Yordy , A better Hope, kapitel nr.12

Artikeln heter “Captured in Time: Friendship and Aging” och är skriven av både Hauerwas och Yordy. Den handlar om vad vänskap är, de äldre kan lära de yngre hur man åldras och de yngre kan lära de äldre hur de är viktiga och inte kan dra sig ur en gemenskap med andra.

Yordy, tror jag, talar om hur man ofta ser den äldre som ganska ensam. Detta är ett resultat av den autonoma idealet som finns i vårt senmoderna ssamhälle. I ålderdom inser man det man borde inse redan som yngre att vi behöver varandra och att vara stark ensam är en illusion.

Han talar även om att vänskap handlar om att vara inte så värst mycket om att göra. Detta är äldre bra på då deras kroppar inte längre producera i samhällets ögon som t.ex. att köra bil eller jobba. Detta tycker, Hauerwas tror jag, är bra i vårt senmoderna samhälle. Allting handlar inte om effektivitet och att producera.

Jag tror det är Hauerwas som skrivit den del som handlar om vad kristen vänskap är. Augustinus säger att man även måste vara vän med sig själv. Man måste i vänskapsförhållande, till en själv likt med andra högakta den andra, gilla att spendera tid med den, dela sorger och glädjeämnen, samt lägga den andras välbefinnande i fokus för vänskapen. Genom vänskap med människor har man också en vänskap med Gud. I en vänskapsrelation är något man blir den man är skapad att vara. Målet för vänskap är att värna om den goda karaktären i en vän. Det vill säga att förädla kristna dygder. Vänskap är också förstås viktigt i sig.

En annan sak som tas upp i artikeln är minnen. Som äldre verkar det som det enda man har kvar av det förflutna är minnen. Man kanske inte känner igen sin kropp och har mistat dem man älskar eller varit vänner med. Det gör minnena desto mer plågsamma eller ledsamma. Den kristna gemenskapen lever på minnen och har ett system där de äldre och visa skall lära de yngre. Dessutom får de äldre inte glömma sitt ansvar i den kristna gemenskapen. De kan inte tänka att de kan bara kan vara för sig själva nu när de blivit gamla. De måste ta del av gemenskapen. Genom att ha vänskapsband över generationer lär sig de yngre att åldrandet och döden inte är en fiende utan en naturlig del av att vara kristen.

Jag önskar att man i kyrkan skulle sluta med att separera människor i olika grupper. Nästan alla grupper i min församling är definierade av ålder. Enbart gudstjänsten är öppen för alla människor alla åldrar. Tänk om man kunde mixa mer på kyrkkaffet?  

Hauerwas, A Better Hope, kapitel nr. 10

Hauerwas anser att alla problem började med tält. Där han växte upp var tälten till för att evangelisera och kyrkorna för att tillbe, samt ha gudstjänst i. Han är arg på att metodister och mittfåran av kyrkor i U.S.A. som är mer oroliga över att få mer medlemmar än att tillbe Gud på rätt sätt, genom liturgi och nattvard.  Gudstjänst handlar inte om min erfarenhet av Gud utan att om att Gud är värd att tillbes rätt och värdigt.

Hauerwas låter som om han var anti-förnyelse och allt världens myspys i kyrkan. Han tycker inte att kyrkans skall ”sänka tröskeln” för att få människor att strömma in i den utan vara som den varit, ett ställe där Gud dyrkas.

Gudstjänst handlar om vana i liturgi, inte om att bli räddad. Det är värt noll att man blivit frälst om man inte går till kyrkan söndag efter söndag. Att inte människor går i kyrkan är orsaken till det moraliska förfallet i vårt samhälle. Inte bristen på etik.

Hauerwas ger en släng också till dem som inte anser det viktigt att fira nattvard. Den slängen tror jag går till frikyrkor, typ metodisterna. Genom att fira nattvard frigörs vid från falska gudar som binder våra liv.

Enligt Wesley är att kristen tillbedjan att evangelisera, att tillbe är att omvända. I tillbedjan märker vi att synd inte är något vi gör utan att vi är bundna av en kraft som håller oss fångna. Evangeliet som förkunnas är att Gud befriat oss från synd. Därför skall vi tillbe och ära Gud, framom allt annat tjafs. Hauerwas anser att fira gudstjänst är att evangelisera. Tälten behövs inte mer.

Hauerwas talar om att vi skall bli heliga och det blir vi genom att vi förstår att vi är befriade från synd så att vi kan värdigt ära Gud.

Jag tycker detta med vana låter bra. För jag tror att frälsningens rus dör ganska snabbt. Frälsningen och Gudsförhållandet är inte heller baserat på känslor. Kanske vana är det rätta ordet. Vanan att göra något för att man inte kan låta bli, tills den blir en vana man inte kan leva utan.

Ett liv i tillbedjan som formar människan kan inte separeras från ett moraliskt gott liv som formar oss. Hmmm...was ist dass? Kanske det är det som sker i det fördolda. Människan formas inte genom frälsningen utan genom att utsättas för predikan och för ljuset från Kristus som gör en medveten om gemenskapen med andra människor. Eller kanske det nu bara handlar om att vi inte kan gå i gudstjänst och direkt efter det råna en bank och ändå ange oss vara goda kristna genom att förklara att vi går i kyrkan.

Detta inlägg blev rysligt fragmenterat.

Hauerwas, A Better Hope, kapitel nr. 2

Det andra kapitlet i boken heter “The Christian Difference: or Surviving Postmodernism”.  Det handlar om postmoderna utmaningar för teologin. På något sätt hade jag har redan sett det Hauerwas skrev om. Kanske det var ganska nära det som diskuterades i hans och Milbanks intervju som jag lyssnade på igår. Dessutom verkar Hauerwas olidligt trött på postmodernismen och dess sätt att skriva teologi (han tror inte att det post något). Detta faktum dyker upp titt som tätt i hans artiklar. Han vill helt tydligt gå inför något annat. Han är trött på någon halvylle- och tandlös teologi och vill att teologin skall vara mer kristuscentrerad och hard core.

Hauerwas anser att kristna måste kritisera postmodernismen på ett sätt som enbart kristna kan göra. Denna kritik utgår ifrån kyrkan. Kristendomen behöver inte bevisas, av teologer, som sann utan det handlar istället för kristna att bära vittnesbörd.

Jag har själv funderat, som jag i något tidigare blogginlägg nämnt, att jag tycker det är svår som teolog att förklara varför kyrkan behövs. Jag har då yrkat på den diakonala insatsen kyrkan gör och att kyrkan samlar människor och vill vandra med människor i olika vändpunkter i livet och bla, bla, bla. Tomma ord har det känts som skulle ha kommit ur min mun. Då är det irrelevant för Guds frälsning vad lilla plutten jag säger, han kan få t.o.m. stenar att vittna om hans storhet, men tycker det är svagt av mig som teolog.

Jag känner av en slags vilsenhet som dels har att göra som Hauerwas sade i sin intervju med Milbanks att Gud inte är lättillgänglig för honom (”God doesn’t come easy for me”) emedan hans fru är en naturlig kristen (natural Christian). Det är lite som jag och en Bibelsprängd Österbottning. Dels tror jag att min kärlek till auktoriteter också gör att jag har det svårt att kritisera något som jag anser tillhör den rätta läran för mig dvs allting inom kyrkan som hör till facket ”peace, love and harmony”. Det är något som jag tycker är en egenskap som frikyrkliga personer har, de är kritiska mot allt och ser konspiration överallt. Jag borde läsa mer teologi. Dessutom längtar jag så efter ord som Jesus, rättfärdiggörelse, Treenighet och annat Hauerwas är en huge fan of. Kanske jag också är slut på alla semiflummiga begrepp som skall utredas till höger och vänster inom religionsfilosofin. Men sen å andra sidan tror jag även att det är meningsfullt för att vi bättre skall förstå människan idag.

Kathryn Tanner & artikeln ”Trinity”...tänk om hon skulle heta Kathryn Trinity Tanner (det skulle passa tycker jag)

För att få en poäng har jag läst Kathryn Tanner’s artikel ”Trinity” ur The Blackwell Companion to Political Theology. Jag trodde det var en bra idé att läsa en artikel av en kvinna med tanke på att jag är själv en kvinna, jag måste ju förstå henne bättre än skäggiga gubbar som Hauerwas. Dessutom var artikeln värt en poäng vilket även indikerar att den inte är så värst svår. Dessutom måste ju artikeln vara intressant då den hade ett så tråkigt namn. Jag hade fel.

Tanner diskuterar Treenigheten i förhållandet till politik och vanligt liv. Med politik menar hon allting som berör fler än en människa i vardagen och i det sociala livet . Finns det något i Treenigheten vi som människor kunde efterlikna. Treenigheten består av personas men att de ändå är ett, om än olika. Personas i Treenigheten är alltid närvarande, men ändå är förhållandet mellan de olika personas olikt t.ex. Sonen lyder och tillber Fadern, Fadern lyssnar inte till Sonens vilja om att låta bägaren gå förbi honom då han skall korsfästas.

Det ovan nämnda låter lovande om man tänker på det politiska livet en människa lever. Att leva i en gemenskap med varandra, inte vaka över sin jämlikhet med de andra, höra samman trots att man är olika o.s.v. Därför gör Tanner ett försök att lägga in människor i de olika personas men stöter på en del problem, som t.ex. att det i Treenigheten råder kärlek mellan personas, vilket inte är fallet med människor. Mellan dem råder det synd och misär. Så med andra ord så kan vi skippa det här med att försöka efterlikna Treenigheten i det politiska livet. Istället skulle vi kanske kunna med hjälp av Kristi offergärning inlemmas i Treenigheten. Men detta är inte heller möjligt eftersom vi är så syndiga. Istället tycker Tanner att vi skall leva innanför det liv Treenigheten lever genom att den av nåd kommer till oss in i vår värld.

Jag måste nog säga att jag inte tänkt på Treenigheten på detta sätt, att vi borde efterlikna eller ta modell av den. Jag tycker det låter bra då Yoder sade att ett argument för att Guds rike handlar om gemenskap på samma sätt som Treenigheten också handlar om gemenskap. Sedan tycker jag också att det låter bra det här med att vaka över sin jämlikhet med andra. Det är många människor som inte antar att de är jämlika i förhållande till andra människor, men det är vi i Kristus.   

MinPrestation

Youtube: Guds stad 4
                          

Youtube: L’Arche 4
                                                                                                           

John Howard Yoder ”The Politics of Jesus”  på svenska 8
                                     

Youtube: Hauerwas om Bonhoeffer 5
                                                                       

Stanley Hauerwas “A Better Hope” artikel nr. 3 2                                                  

Stanley Hauerwas “A Better Hope” artikel nr. 8 2
                                                  

Stanley Hauerwas “After Christendom” kap I 2
                                                     

Stanley Hauerwas “A Better Hope” artikel nr. 13 2

Intervju med Milbank och gissa vem? joo Hauerwas 4

In Alles 33

Intervju med Hauerwas och Milbank som intervjuas av Bretherton

I intervjun diskuterar Milbank och Hauerwas med anledning av publiceringen av Hauerwas autobiografi ”Hannah’s Child”. Han berättar om hans berättelse om hur han som var en son av arbetare blev teolog. Intervjun var intressant på sina ställen. Speciellt gillade jag mannen (i min auditiva värld) som knäppte med sin penna under vissa perioder av intervjun.

Hauerwas berättar hur han inte ville skriva en autobiografi för han tänker sig att skriva en autobiografi är en övning i narcissism. Men han var narcissistisk nog för att göra det som han blivit tillfrågad att göra. Han berättar hur hans liv hade formats av vänskap och hur dessa vänskaper format honom till den han är, vare sig det var vänner som lärt honom filosofi eller arbetskompisar som ser på världen på ett annat sätt. Han berättade också om hur han då han blev teolog steg in i värld som hans föräldrar inte förstår. För Hauerwas är inte Gud något lättförståeligt/naturligt, som för hans fru, han är av naturen god, hans fru är av naturen kristen. Han tycker att det inte är bra att vara av naturen/naturligt något, han tycker att man skall läras genom vana att bli något. Det är sådana uttalande som den auktoritetsälskande människa jag är gillar.

Hauerwas och Milbank diskuterar om deras tro och om förhållandet till det katolska och varför de inte vill vara katoliker. Tror att de är inne på samma spår då de säger att det är så individualistiskt. Trots att Milbank tycker att Church of England, den anglikanska kyrkan, är ganska katolsk i sig, eller i alla fall en regional form av katolicism.

Varför är inte världen intresserad av liberal teologi frågar Bretherton? Tydligen är det något fel på liberal teologi. Milbank tycker att teologin skall vara trogen sig själv och göra återkomst  i det allmänna rummet istället för att vara något av naturalism och religionsfilosofi som det är idag dominerar där. Vaclav Havel sade att en ateistisk värld är en farlig värld, vilket jag håller med om. Hauerwas gillar inte ordet allmänna eller offentliga rummet. Hauerwas förstår inte att det finns teologi som inte skulle vara tilldragande för varje människa. Om det inte är det så är det inte teologi.

Milbank och Hauerwas skriver teologi på olika sätt anser Hauerwas. Milbank göra stora historiska svep och vill helst vinna i vad jag förstår i den teologiska diskussionen då han skriver. Hauerwas vill enbart överleva och skriva utgående från den praktiska församlingsgemenskapen och fundera teologiskt vad t.ex. lust innebär för människan i dag. Det är så sant, om man inte fäster orden och teologin i det konkreta så har det ingen betydelse, det blir bara ord. Over and out from the Sleeping Eagle.

Hauerwas, A Better Hope, artikel nr. 13

Artikeln har en fyndig rubrik, syndsjuk. Precis som rubriken lovar handlar det som synd och sjukdom. Inte som man kunde tänka sig, men sedan är ju Hauerwas inte helt normal. Artikeln behandlar synd som sjukdom.

Hauerwas vill inte vad jag förstår blanda mellan skuld och synd. Skulden har inget att säga om vår synd, att påstå så är att vara självgod. Huuuu! Då är jag härmed den mest självgoda människan som finns. Sjukdom är ett symptom på synd, detta är dock riskabelt att yttra med tanke på varför följder ett sådant påstående får teodicé-mässigt. Synd och sjukdom kan inte skiljas åt men å andra sidan vet man inte heller det exakta sambandet mellan dessa, säger Hauerwas.

Att bli sjuk i dagens samhälle är det närmaste man kommer till synd. En alkoholist måste inse att det är något som styr deras liv som de inte insåg att de valt. De måste ta ansvar för sin alkoholism om de någonsin vill bli fri från detta som besitter. På samma sätt måste en kristen bekänna sin synd men vi skall inte som Lots hustru se oss omkring och se vad synd åstadkommer för synden får inte bli huvdstjärnan i vår livsberättelse. Arvsynden kan inte heller bli en bortförklaring över att det man gör som inte syftar till att hela och bygga. Istället skall det vara något som förklarar vad det är som vi försöker komma ut ur.

Om Aquinas har rätt så är den stora goda nyheten den att synden inte behöver bestämma våra liv. Det tycker jag låter ganska resonligt. I dopet byggs våra liv på nytt och gör det möjligt för ett liv fritt från död och hotet döden som sjukdomen påminner om. Därför har synd och sjukdom misstat deras kraft att dominera våra liv som kristna. Vi är inte rädda för sjukdom, men kan föreställa våra kroppar i både hälsa och sjukdom som en inbjudan att ta hand om varandra. Det förstår Hauerwas som glädjen i sjukdom.

Som kristna är vi övertygade att döden vi dör i detta liv är inte vårt slutgiltiga öde. Orsaken varför kristna och icke-kristna låter sig domineras av oro för sin hälsa beror på kyrkans frånvaro. Medicinvetenskapen har ingen ände, ingen kontext, ingen bredare gemenskap för att ge den en mening. Genom dopet blir vi del av kyrkans gemenskap och våra synder förlåts oss. Sjukdom i den verklighet en kristen leveri, ett liv med Gud, är något helt annat än vad världen förstår med sjukdom.

I’m so sorry, mycket av detta är typ direkt kopierat från kapitlet. Men jag kan inte rå för det, det var bara så sjukt bra. Ni kan läsa detta i er kvällsandakt och be Fader vår och välsignelsen. Annat behövs inte.

Hauerwas "After Christendom" kap I

Trodde jag skulle vara smart och läsa ”After Christendom” av Hauerwas.  Jag läste ett kapitel och nu är det ingen återvändo då det finns så knapp tid kvar före deadlinen. Jag förstod inte mycket. Nu skall jag då forma ett inlägg på basen av mina uttryck. Lord..o Patrik.. have mercy.

Hauerwas talar igen om postkonstantinismen och postmodernismen. Han talar om hur kyrkan, kristna och kristendom efter Upplysningen misstat sina tänder och fokus på sin uppgift. Samhället och kristna tänker sig att man kan lösgöra tro och etik från kyrkan och dess tradition. Tro likt räddning kan inte privatiseras och skall inte heller lämna det offentliga inom staten. Tro likt räddning skall inte heller tas ur dess koncept, dvs. kyrkan. Hauerwas påstår att det inte finns räddning utanför kyrkan.

Hauerwas talar också om Augustinus två städer och så ser jag lite av samma idéer som Cavanaugh har, kanske han lärt sig dem från sin grand master H, i frågan om att staten och dödande. Förr i tiden dödade man i religionens namn, nuförtiden tänker sig att dödandet i namnet av försvara-sitt-territorium.  Detta är enligt Hauerwas bara ett tecken på tomhet och att det inte längre finns något en människa anser värt att dö för.

Kristna kallar dem som dött för att de bekänt Jesus Kristus som sin frälsare och Gud för martyrer.  Det romerska imperiet kallade dem för något annat. Här är ett annat argument för kristna att vara kyrka i samhället, den berättar sin egen historia i den fallna världen. Vi behöver som kristna inte delta i att frälsa staten eller gå med i politik utan vi skall inom kyrkan, vara det vi är, inte peace, love and understanding , utan Guds räddning. Det har jag velat vara men har märkt att det inte bär, för jag har frågat mig vad det då är som skiljer mig från andra mysiga hjälporganisationer.

Jag är av samma åsikt. Jag gillar inte denna privatisering av tro. Alla blir saliga-på-sitt-filosofi. Det stämmer inte. Om en människa hör till en kyrka, bekänner hon inte tron enligt sina egna övertygelser utan enligt kyrkans tro. Kyrkan har väggar och tak, trots att man säger att det är högt till tak och brett till väggarna inom folkkyrkan.

Jag är inte av samma åsikt.  För jag funderar om försoning måste heta försoning och om försoning måste ske i kyrkan. Med detta menar jag att människor kan hitta försoning, räddning utanför kyrkan. Denna räddning från alkoholism eller försoning med trauman som hänt i barndomen tror jag är Guds räddning. Inget gott kan inte hända utan Gud. Kanske det handlar om frälsning först då människan inser att hon är fri, skapad till att leva med Gud och andra? Men kan inte räddning också handla om att Gud krossar det som binder? Det tror jag.

MinPrestation

Youtube: Guds stad 4

Youtube: L’Arche 4

John Howard Yoder ”The Politics of Jesus”  på svenska 8

 Youtube: Hauerwas om Bonhoeffer 5

Stanley Hauerwas “A Better Hope” artikel nr. 3 2

Stanley Hauerwas “A Better Hope” artikel nr. 8 2

                                                                                       In Alles 25

Stan the man, A Better Hope & artikel nummer 8

I artikel nummer 8 skriver Stanley Hauerwas varför John Howard Yoders bok inte är en klassiker. Nå den främsta orsaken är ju att Yoder saknar helt och hållet karaktären av en framstående författare, han vill inte vara en sådan i hans korrekta men inte så värst extroverta personlighet. Innehållet i boken är ju inte värst sprittande och helt annorlunda än vad läsaren tänker sig. Jesus är inte den ensamma hjälten, inte Yoder heller. ”Politics of Jesus” är även en bok som är svår att definiera, det är inte en Bibelkommentar det är inte en exegetisk bok, systematisk bok eller bok i etik. Kanske det är orsaken varför jag tyckte att det Yoder skrev om var så jobbigt, dels för att det han skriver om är en livsstil, en attityd och något som tycks vara svårt i vår tid, att mötas på riktigt, även med dem som vi inte gillar så värst mycket.

Allting i boken handlar sist och slutligen om gemenskap. Gemenskap i Kristus. Rättfärdiggörelsen handlar om att bli en del av Kristi kropp, inte hur man personligen skulle få en trevlig kontakt med Gud. Pacifismen Yoder skrev om handlar om gemenskap. En gemenskap av judar och greker, inte enbart av de rättroende. Detta var något jag blev och funderade efter att jag läst boken. Menar Yoder att även den som inte är kristen är en del av rättfärdiggörelsen, men då måste han väl ändå tro att han är en del av den annars leder det liksom inget vart?

Yoder förändrade sättet man skrev kristen etik på i U.S.A. Etiken var inte så kristen mera i U.S.A., mera myspys men inte så mycket etik.  Yoder skrev kristen etik om kristna för kristna. Hauerwas anser att en del böcker är bra att läsa i sig, men att Yoders ”Politics of Jesus” är bra att läsa för att bättre kunna orientera sig i den katolska tron, lite på samma sätt som Hauerwas tycker att man ska läsa Aquinas för att bättre förstå Augustinus.

Boken ifrågasätter också den traditionella synen på rättfärdiggörelse. Yoder sätter Jesus i mitten av kristen etik. Yoder vill att vi skall ta lärjungaskap på allvar och leva som Jesus, inte som mer gudomliga, utan mer mänskliga. Yoders syn på Jesus sociala agerande förändrar synen på hur kyrkans och statens förhållande skall se ut. Staten och livet för en kristen i den får en annan betydelse för kyrkan om man har evigheten för ögonen. Yoder tvingar läsaren att se evangeliet i vitögat. And boy that’s scary.

Hauerwas artikel ”Att motstå kapitalism: om äktenskap och homosexualitet"

Vad skall jag säga om Hauerwas idéer? Jag tycker att de låter bra. Jag skulle själv ha tillhört dem i hans beredningskommitté som skulle ha funderat länge och väl på vad som är rätt och fel. Jag skulle ha sagt min åsikt om homosexualitet. Att man inte kan på basen av vissa ställen kan säga om det är rätt eller fel utan istället fundera på vad det är som driver Jesus. Ansvar, kärlek och uppskattning av sin medmänniska, detta inkluderar även dem man har ett förhållande med.  Att man inte kan översexualisera homosexuella människor. Det handlar om kärlek mellan två människor på samma sätt som mellan två heterosexuella. Ingen tar skada av kärlek. Att jag tror på Kinseys tankar om att det här med sexualitet är en glidande skala, de flesta är smått bisexuella och kan vara starkare hetero- eller homosexuella under olika tider av livet. Och givit andra småflummiga argument.

Men Hauerwas vill närma sig ämnet från ett helt annat håll. What??? tänker jag, men hans påstående är tillräckligt underligt för att väcka mitt intresse. Han vill fundera på vad promiskuitet är och hur kyrkan ser på äktenskap och skillsmässa. Han vill också påminna om att man inte kan se på sexualitet som en åtskilt plan från det praktiska livet och hela människan och hennes kristna liv.

Bra poänger han har är att man inte anger förrän man gifter sig om man tänker avla barn och att kyrkan annullerar äktenskapet om äktenskapet blir barnlöst. En annan är frågan är om man tänker sig att sex är uttryck för kärlek och är kärlek ramen för att ha sex eller är sex och sånt enbart tillåtet inom ramen för äktenskapet. Är idealet ett äktenskap som livslång och monogam trohet? Om saken är så varför utgör detta ett förbud mot samkönade förhållanden? Samkönade förhållanden är ju ändå ofta kärleksfyllda relationer. Jep, jep håller med.

Dessutom påstår Hauerwas att man i debatten om vem som har rätt och fel glömmer vem som den egentliga fienden är, nämligen kapitalismen. What???  är kapitalismen roten till ALLT ont. Jag förstår inte riktigt vad Hauerwas menar sedan därefter, han skriver något om hur kapitalismen förvandlar kroppar till något som inte har kontakt med det man behöver och den reproduktiva sidan. Kroppen går in i en sfär för lek och blir en del av underhållningsindustrin. Kapitalismen frodas i kortvariga förbindelser. Historiens färdigheter blir irrelevanta idag, istället vill man ha innovationer. Hauerwas säger att långa förhållanden inte är gott för kapitalismen. Därför måste kyrkan arbeta med att hjälpa människor att bibehålla livslång monogam trohet. Ja det kan jag skriva under. Over and out from Falling Eagle.

Hauerwas om Bonhoeffer - skrev jag hans namn rätt? skriver det alltid fel...

Då Cavanaugh hade ringt Stanley Hauerwas (H) och frågat om han ville skriva om Reinhold Niebuhr till Blackwell Companion skrattar H ”Ho, ho, ho” (precis som julgubben) och svarar ”Hell no, if I write more about Niebuhr they think I have a fetish”. H valde då, av dem som fanns kvar, att skriva om Dietrich Bonhoeffer (B). H tycker att B förser ett intressant sätt att se på politiken, B talar om förhållandet mellan sanning och politik.

B:s politiska teologi är hans ecklesiologi. B förstod att det avgörande var hur kyrkan mötte de utmaningar som var förknippade med att bli synlig igen efter konstantinismen (= de förändringar som sker då kyrka och stat smälter ihop). B har kritiserats för samma som Yoder d.v.s. deras politiska teologi gör kyrkan politiskt irrelevant, vilket jag finner intressant då jag velat rättfärdiggöra kyrkans plats i samhället. På samma sätt som jag inte behöver försvara Gud då människor frågar varför jag kan tro på Gud då det sker så mycket ont i världen, behöver jag inte rättfärdiggöra kyrkan och dess plats i samhället med hjälp av orsaker som att kyrkan gör en stark diakonal insats. Vilket inte är dåligt men det är inte därför kyrkan finns till, om man vill påpeka att någon gör god diakonal insats kan man likväl referera till Frälsningsarmén. B anser att kyrkan skall ge politiken: det sanna förkunnandet av evangelium. Det är det som är kyrkans uppgift. Hur man gör det är sedan en annan sak.

Det finns inget statsskick värt eller ingen fred som är värd att uppnås om det inte baserar sig på sanning, istället för lögner och orättvisa, enligt B. Det betyder inte att fred vinner man med våld utan sann fred kommer genom syndernas förlåtelse.

B anser att kyrkan är en plats där man talar sanning. Att tala sanning är något man måste lära sig göra, man måste lära känna igen sanning, man måste leva i sanningen. Att tala sanning är inget man kan göra om man lever i lögn och då och då sträcker ut handen mot sanningen. Att tala sanning baseras inte på en persons moraliska karaktär. Det är något man måste lära sig urskilja.

Detta betyder inte att man måste berätta om allt öppet. Som en konsekvens av syndfallet gav Gud människan kläder, vissa saker måste vara undangömda. Exponering är cynism, en som säger sig vilja ha sanning till vilket pris som helst, förstår inte att sedan fallet måste det finnas hemlighetshållande. B inser att hemlighetshållande också kan vara en grogrund för lögn.

Lögn= förnekande av Gud som han uppenbarade sig för världen. ”Vem är lögnare? Han som ljuger att Jesus är Kristus.” Endast i uppenbarelsen, som förlåten eller dömd, kommer sanningen fram.

Lär kyrkan oss om sanning? Lär kyrkan oss att tala sanning? Att identifiera vad som är sant och vad som är falskt? Formar kyrkan dess medlemmar i att känna sanning? Jag tror att en del församlingar talar om sanning men inte talar om samma sak som B talade om, de talar om eventuella hotbilder inom kyrkan, om falska profeter, om hur man måste ha en viss moral eller syn på något inom kyrkan annars går man evig förtappelse till mötes.

Jag tror att kyrkan i predikan, Bibelläsningen och gudstjänsten formar människan. I mötet med Jesus förändras människan, hon ser sig själv kanske sådan hon de facto är. Men inte vet jag om kyrkan formar oss att se sanning...jag har inte i alla fall ifrågasatt staten staten en enda gång förrän denna kurs. Nog kanske politiken staten driver idag, med överdriven fokus på pengamakeri, eller utvisning av romer eller hur man kör över arbetare i börsnoterade företag all in the name of making money for the trustholders...men det är inte något som kommit upp i någon predikan i min hemförsamling....

Wuhuu, nu har jag läst kap.12 i Yoders bok "Jesu politik"!

Sista kapitlet i Yoders bok heter ”Lammets krig”. Nej inte Stjärnornas krig. Lammets krig.

En fråga kapitlet ställer är om det är vår uppgift eller Jesu lära att vi skall försöka styra vår historia i den riktningen som vi, som kristna, vill att den skulle gå? Frågan är legitim eftersom människor under historiens lopp sett mycket lidande och misär. Men som kristna skall vi inte ta till svärd, pistoler och effektiva lösningsmodeller inom samhället och politik. Istället skall vi lita på att ”lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten”.  Guds, och vi hans kristna folks, seger finns i tålamod och lydnad, mellan kors och uppståndelse. Guds lamm är ”Ordet som blev människa och bodde bland oss”, d.v.s. Jesus är den som skapar historia och är måttet på hur man skall se på historiens gång. Man måste bl.a. mista sitt liv o hitta det igen, sluta tänka effektivt och bara överlåta sig till den ”gudomliga kärlekens sak”.

Kristus avstod från anspråket att styra historien och avsade sin jämlikhet med Gud. Till det här med att avsäga sin jämlikhet med Gud är något vi människor borde lära oss av. Det är också något jag tror Yoder vill påpeka med denna bok. Vi skall sluta och känna oss förfördelade vad gäller andra människor.  Vi är ganska fokuserade på att vi skall ha lika mycket som grannen och vi kan inte ge något förrän vi räknat ut vad vi skall få istället. Vi skall som kristna försöka efterlikna Jesus och ha en mera osjälvisk attityd.  För det var inte enbart den andra personen i treenigheten som avsade sig sin gudomlighet och avstod från att styra historien. Han var också en stackars man från Galiléen som blev korsfäst för det han gjorde och sade för fred och gemenskap. ”Kristi kors utgör modellen för kristen social verksamhet”.

Det är med massa nya tankar Yoder har kommit med, ja måste tänka på dem, låta dem sjunka in och se hur de formar mig . Det har varit svårt är att kommentera det man läst för det är ganska extrema saker Yoder skriver om. Då tänker jag på den pacifism han förespråkar, hur kan man tänka sig att låta någon mörda dem man älskar och bara låta det ske funderar jag? Jag tycker det sjunker på plats i min själ hans tankar om hur rättfärdiggörelse inte enbart är något introvert händelse utan är större än det, det handlar om rättfärdiggörelse människor emellan och att det ytterst handlar om gemenskap mellan juden och greken. ”Kristi kors utgör modellen för kristen social verksamhet”. Vi skall underordna oss samhällets strukturer om inte lyda dem, leva i fred, inte bry oss om sociala och sluta oroa oss över vad som är ditt och vad som är mitt.

Pro 40 poäng, snart ”bara 24” kvar, kapitel 11 i Yoders bok ”Jesu politik”

Oh my holy smoly...jag har ganska mycket kvar före nästa fredag...det här barkar åt ...jag skall kämpa...nej det blir inget...ja..nej..Okej här kommer ett inlägg om nästsista kapitlet i Yoders bok:

Det elfte kapitlet i Yoders bok heter ”Rättfärdiggörelse av nåd genom tron”. Yoder har nu beskrivit en hel del om hur den unga kyrkan levde i ett samhälle där det fanns allt från slaveri till stora skillnader mellan sociala klasser och de olika socialklassernas värdeskillnader. Yoder har funderat över vad Jesus i evangelierna har att säga etiken idag vad gäller krig, makt och vad det innebär att vara kristen. Nu har Yoder kommit fram till den lätta frågan om rättfärdiggörelse.  Jag har inte läst själva texten men tippar på att han anser att rättfärdiggörelsen inte är någon privat angelägenhet. Jag hoppas att han skriver något om hur Gud inte sitter i sin himmel och bestämmer vem som ser himmelens portar och vem som brinner i helvetets eldar. Jag hoppas han pratar något om hur Jesus dog en gång för alla, för alla och en var.

Nu har jag läst det elfte kapitlet. Yoder påpekar det jag tänkte att han skulle, han skriver om en kollektiv rättfärdiggörelse. Eller kanske snarare att rättfärdiggörelsen inte är en sak endast mellan Gud och människa utan mellan människa och människa. Jesus levde och dog för att det skulle bli fred på jorden att människors skulle sluta hata varandra och leva i kärlek.    

Vad jag förstår omkullkastar Yoder inte Luthers tankar om en personlig omvändelse men vill ta det ett steg vidare och talar om hur Paulus ser rättfärdiggörelsen som ett socialt fenomen och med inriktning på en försoning mellan människor. Dessutom såg inte Paulus att Gud först frälste människan från synd och skam och efter det kunde människan älska sin nästa. Rättfärdiggörelse innebär handling att låta Guds rike komma. Guds rike innebär att älska fiender och låta gemenskap råda, någonting Yoder skriver att trons människor redan börjat ta till sig. Rättfärdiggörelse är inte någon introvert resa, utan en resa utåt mot de andra lemmarna i Kristi kropp.

Det handlar inte till största delar om att förstå sin stora skuld inför Gud och medmänniskor med hjälp av lagen, att få en förvissning om en nådig Gud eller att få en personlig erfarenhet av att vara förlåten utan det handlar om att Jesus är Messias och människa. Gud har levat på vår jord och visa vägen till hans rike genom det han sagt och gjort. Vad väntar vi på? Blixtar och dunder? Jag vet att jag gjort det och gör det fortfarande, fastän numera i smyg. De flesta av oss är vanliga människor som lever ett vanligt liv och en vanlig vardag. Inga under och dunder, bara handlingar i vardagen.

Pro 40 poäng, nu är det bråttom: kapitel 10 i Yoders bok

Läser igenom mina föregående inlägg och märker att de inte är så strukturerade. Saken är nämligen så att Patrik kommenterade mitt föregående inlägg och gav synpunkter på hur han uppfattat vad Yoder menar med att underordna sig på ett revolutionärt sätt. Blev smått irriterad då jag läste inlägget för att jag hade tänkt ungefär på samma sätt som han. Förstår man inte det ur texten jag skrev???? Nej det gör man inte. Jag har inte värst strukturerade inlägg eller åsikter. Skall försöka göra bättring J

Tredje sista kapitlet i Yoders bok ”Jesu politik” heter ”Varje människa skall underordna sig: Rom. 13 och statens auktoritet”. Kapitlet handlar om hur statsmakter eller kanske snarare kristna försvarat/-ar faktumet att den/de deltar i krig med hjälp av Romarbrevets 13e kapitel. Kapitel 13 har traditionellt tolkats som om det vore den kristne medborgarens plikt att delta i krig som staten för. Yoder är av en annan åsikt. Surprise?!

Han ger en alternativ tolkning till bibelstället och ifrågasätter att den kristne statsmedborgaren måste delta i ett krig som staten för. Hans linje gällande krig och staten har vi fått läsa i även de föregående kapitlen. I detta kapitel ifrågasätter Yoder om man som medborgare måste lyda överheten eller visa underordnande då det gäller krig. Han anser att man på basen av en annorlunda men korrekt översättning av Romarberevets 13e kapitel och Matteusevangeliets femte kapitel kan komma till den slutsatsen att en medborgare endast behöver underordna sig, inte lyda, staten. Dessutom har Gud inte gett sitt godkännande till dem som styr staten utan ordnar dem enbart.

Jag måste säga det som jag sagt tidigare att jag har, eller haft, en stark tilltro till auktoriteter. Jag har vaggat mig i den tron att staten har rätt även i denna fråga, vi skall försvara oss om det blir nödvändigt. Å andra sidan så måste man ställa sig frågan om man kunde tänka sig stå i den linjen som skall skjuta ned någon. Mitt svar är nej, eller vem vet. Med lite nationalistisk propaganda kunde säkert även det vara möjligt. Hur kan jag då säga att krig vore rätt, även om det är frågan om försvar, om jag inte själv kan stå och skjuta människor. Men lite svårigheter skulle jag nog få genom att ställa mig upp mot auktoriteten, dvs. staten. Jag måste med andra ord fortsätta och fundera på min starka tilltro till auktoriteter.

Min syn på staten och Gud är att Gud finns överallt, dessutom kan hon ingripa hur som helst om hon så skulle vilja. Men, Gud kan enbart påverka genom människor i vår värld, tack vare kärlekens natur. För Gud älskar människor. Staten och dess ledning består av människor. Människor är inte hela pga. av synd, så hur kunde då medborgare kunna lita fullt och helt på statsledningen?  Hur kunde medborgaren lita på att ledningen i landet vet vad som är bäst? Jag kan inte tänka mig att krig någonsin är rätt. Inte i Guds namn eller någon eller något annat namn.

Ha! Detta inlägg blev inte desto mera strukturerat än de föregående.

Pro 40 poäng: kapitel 9 i Yoders bok ”Jesu politik”

Jaahans. Då sitter jag här i Blåa och skriver om Yoders bok..igen...denna gång dock om kapitel 9 som handlar om att underordna sig på ett revolutionärt sätt. Verbet underordna sig tycker jag är fult för det associerar jag med slavar och andra som på helt fel grunder tvingas till något det inte vill.

Så hur kunde man då underordna sig på ett revolutionärt sätt? Det har något att göra att man vill underordna sig frivilligt och inte ha ett behov att krossa världens strukturer. Varför skulle man ha ett behov av att krossa världens strukturer då dessa strukturer inte är bestående, de försvinner förr eller senare, skriver Yoder. Jesus var den förste som underordnade sig på ett revolutionärt sätt. Han visade konkret vad det innebar genom hans lidande och död.

Yoder vill visa än en gång att Jesus har något att ge socialetiken idag. I anknytning att underordna sig tar Yoder fram hustavlorna som finns i Bibeln i t.ex. Kolosserbrevet 3:18 ”...Ni kvinnor underordna er era män...Ni män älska era hustrur och var inte elaka mot dem...”. Yoder skriver att han anser att hustavlorna i Bibeln fortfarande är viktiga och att vi, liksom fornkyrkan, inte behöver använda oss idag av andra källor då det gäller etik.

Hustavlorna i Bibeln vänder sig både till den som underordnar sig och till den under vilken man ordnar sig. Yoder säger att det skulle vara en vänlig uppmaning till att underordna sig sin medmänniska och detta underordnande gäller bägge parterna. För det är ju ingen skillnad i värde. Aj inte? tänker jag. Nog i vår fallna värld. Men inte kanske inför Gud. Tankepaus slut.

Det att man underordnar sig handlar om att vara fri från bekymmer. Kanske det handlar om att sluta vaka över sitt värde och sin ställning, för i det är en kamp om makt. Om man vet sitt värde i Guds ögon kanske man slutar vaka över det in andras ögon. Yoder skriver att vi som kristna är kallade till frihet i Kristus och att vi kan uppnå frihet oberoende av vår ställning i förhållande till andra. Dessutom kommer Herrens dag, den dagen då vi alla skall befrias.

Jag förstår Yoder till en del. Jag tror att om man älskar sig själv och känner, samt vet att Gud älskar en behöver man inte hela tiden bli bekräftad av andra människor. Om man gillar sitt eget liv och är stolt över det man åstadkommit behöver man inte känna mindervärdeskomplex. Man måste fundera på vad som är viktigt och i vad man lägger värde, är det status, pengar eller andra människors beundran? 

Men till en del är jag inte säker på vad Yoder menar. Varför skall fruar underordna sig sina män? Varför kan man inte sträva efter att vara jämlika? Vad är det för fel på jämlikhet undrar jag.

Pro 40 poäng: kapitel 8 i Yoders bok ”Jesu politik”

Kapitel 8 i Yoders bok ”Jesu politik” heter ”Kristus och makten”. Yoder poängterar det Patrik skrev i sin kommentar till mitt förra inlägg. Enligt Yoder handlar Jesu budskap inte att man som ensam individ skall förändra världen utan att man skall göra det som en gemenskap. Men då vill jag invända att en gemenskap alltid består av individer och vad skall man göra i en värld, ett samhälle, en gemenskap som är präglad av individualism?  Ärligt tycker jag att det låter som något roligt, att bilda gemenskap. Yoder skriver något jag inte överhuvudtaget tycker stämmer överens med den kyrka jag känner och besöker. Han skriver att kyrkan skall vara en förebild då det kommer gemenskap av olika människor. I kyrkan skall det inte finnas strukturer som i det övriga samhället, strukturer som har att göra med makt, social rangordning  etc. Till min sorg är det samma som gäller i samhället vad beträffar gemenskap och makt som gäller i min kyrka, med vissa undantag.  Strukturen, systemen och sammanhållning är ganska lik som i det övriga samhället. Men det jag tycker är bra är att man åtminstone predikar om en annorlunda struktur och gemenskap.

Yoder skriver om strukturer och makt i detta kapitel, dessutom tar han fram Kristi gärning och makterna. Yoder tar fram ett ord som maktstruktur, han säger att denna kan var synlig eller osynlig. Och om jag förstår honom rätt så är struktur alltid mera än beståndsdelarna. Jag märker nu att jag hela tiden försöker läsa i hans text om världens makt och strukturer men Yoder skriver istället om Den som har Makten, Gud. Genom Kristus frälsningsgärning har Gud triumferat över maktens sanna natur. I kyrkan skall vi leva i gemenskap som är fri från makten. Vi skall inte ha pengabegär, vi skall inte dela upp människor enligt social klass, vi skall inte understöda nationalism och motarbeta social orättvisa. Kristus har frälst oss en gång för alla. Som Johann Cristoph Blumhardt skriver: ”hela världen är hans”.

Att vara fri från makten tycker jag låter som ett bra hopp att leva i, men kan man faktiskt någonsin bli det? Som människor lever vi inte som öar, vi är alltid en del av en gemenskap. Kan man som en människa i ett samhälle leva fritt i Finland? Jag tror att man kan till en del. De vänner man har kan dock bytas ut. Livsstilen förändras. Det som man tycker är viktigt byts ut. Men det som är det viktigaste är att man uppmärksammar allt det som binder, för det är  inte alltid man är medveten om det.

Pro 40 poäng: kapitel sju i Yoders bok ”Jesu politik”

Kapitel sju i Yoders bok ”Jesu politik” heter Kristi lärjunge och Jesu väg. Kort och gott kunde man säga att Yoder funderar i detta kapitel vad det innebär att vara Kristi lärjunge och att vandra på Jesu väg. Yoder anser att evangelierna är tydliga med vad det innebär att vara Jesu lärjunge. Det innebär inget mystiskt och psykologiskt. Människan behöver inte heller eftersträva någon slags moralisk helighet eller att leva som Guds avbild. Människans ställning som Guds avbild ifrågasätts inte i GT, inte heller i NT då människan har hjälp av den Heliga Anden. ”...om vi älskar varandra, är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss...” (1 Joh 4:12).

Vad jag förstår motsätter sig Yoder att man skall efterlikna Jesus på andra sätt än att dela hans öde. Människan skall byta ut viljan att härska till viljan att tjäna och fientlighet till viljan att förlåta. En kristen skall:

-          vara i Kristus, för att förbli i honom skall vi leva så som han gjorde

-          dö med Kristus och ha del i hans uppståndelseliv, Jesus dog för oss därmed är vi döda från synden, men skall leva för Gud

-          älska som Kristus älskade dvs. ge oss själva, inte som den Gyllen regeln uppmanar ” ”...det ni vill att människor skall göra emot er, skall ni också göra mot dem...” utan ”Gör som Fadern gjorde genom att sända sin Son”

-          att tjäna andra som han tjänade

-          att underordna sig

-          att lida med Kristus är en del av att vara hans apostel

-          att dela den gudomliga förnedringen

-          ge sitt liv som han gjorde

-          lidande tjänar-ställning istället för härskarställning

-          acceptera som han oskyldigt lidande utan att klaga

-          utstå med Kristus eller liksom han världens fientlighet, såsom företrädare för rikets sak

-          döden innebär befrielse från syndens makt

-          döden är profeternas öde; Jesus som vi följer, följde dem redan

Låter svårt att dela Jesu öde. Vad innebär det att dela Jesu öde? Att dela det fullt och helt och inte enbart i kyrkan? Men nog låter det här ganska extremt: ge sitt liv som han gjorde. Vad betyder det ens i mitt liv, leva pacifistiskt kanske? Hur är det med att underordna sig då? Underordna mig vad? Statsmakten? Ledarna i kyrkan? Gud? Tjäna andra som han gjorde låter sådär någorlunda förståeligt tycker jag. Men detta låter nog svårt. Mycket svårt. Jag börjar låta som en papegoja.

Pro 40 poäng: kapitel 3,4 och 5 i Yoders ”Jesu politik”

Jag har läst kapitel 3,4 och 5 i Yoders bok ”Jesu politik”. Kapitel tre handlar om vad Jubelåret innebar för judar och vad det kunde innebära för kristna idag. Jubelåret innebar för judarna bl.a. en frigivning av alla skulder och att man skulle låta jorden stå osådd. Högst antagligen var det enbart anvisningen om att låta jorden stå osådd som efterföljdes. Yoder tar fasta på hur judarna försökte kringgå Jubelåret genom att ge det i uppgift till någon annan, en domstol, att driva in skulderna. Jesus påpekade att Jubelåret likt sabbaten var till för människan, inte tvärtom. Jubelåret likt sabbaten skall göra människan fri. Det finns så mycket som binder människan som t.ex. habegär till pengar eller saker man kan köpa med pengar. Även de som inte har så mycket pengar kan också vara fixerade vid pengar. Kanske det viktiga är att människans skall fundera över sitt förhållande till pengar.

Det som jag tyckte var intressant var det Yoder skrev om Fader vår bönen. Han kallar bönen för en riktig jubelårsbön. Han tar fasta på verbet förlåta i meningen ”...Och förlåt oss våra skulder såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro...”. Han skriver att det grekiska ordet opheilema är specifikt för penningskuld inte en slags överträdelse av typen fula ord eller mobbning etc. Jag funderar då jag läser detta hur det skall gå då man lånar pengar. Skall man som god kristen aldrig be tillbaka lån? Kanske det betyder det, kanske inte, för det står också i Bibeln att den som står i skuld till någon inte skall dröja eller vänta med att betala tillbaka sina skulder. Pengar är bäst för människan då de är värdelösa.

Kapitel 4 och 5 handlar om krig och icke-våldsprincipen. Yoder tar fram en bild av en krigande Gud och hennes folk som emellanåt tycks förespråka icke-våld. Han tar fram Bibeltexter där Gud och hennes folk drar ut i krig och vinner. Han tar fram att Jahve räddar mången gång sitt folk ur knipa genom att strida för det. Hennes utvalda folk behöver inte göra något...annat än att lyda och hålla sig till den enda sanna Guden. Han säger att krig var ofta ett resultatet av att det utvalda folket inte vill hålla sig till sin Gud. Ett exempel på icke-våldsprincipen bland judar är då de ställde till med en fredlig proteststrejk mot Pilatus för att han skulle ta ned kejsarens bild som han fått order om att lägga upp i Jerusalem. Trots att Pilatus hotade med våld svarade judarna inte med våld utan var färdiga att dö för sin saks skull. Samma sak hände då judarna vägrade dyrka Caligula som gud. En strejk utbröt och kejsaren måste retirera p.g.a. detta kollektiva ickevåldsmotstånd. Tänk om Finland skulle gå inför att inför en icke-våldslinje i armén. Man skulle avskaffa armén. Tänka sig.

Pro 40 poäng 32 kvar, L'Arche, om svaghet och gemenskap.

Jag lyssnade på, eller snarare läste, ABC:s radioprogram Encounter som denna gång berättade om L’Arche. L’Arche är franska och betyder Arken. Arken syftar på Noaks ark. Det är kanske det som det är frågan om i L’Arche boendekommuniteter som numera finns över hela världen. Det är en gemenskap trots att man är olika, som djuren i Noaks ark. I L’Arche boendekommuniteterna bor förståndshandikappade människor, kärnmedlemmar, tillsammans med sina assistenter i en anda av ömsesidig vänskap.

L’Arche grundades av Jean Vanier en kanadensisk katolsk filosof som blev så illa rörd över den ställning förståndshandikappade hade i hans samhälle efter att han besökt olika institutioner för människor med handikapp. Dessa människor ansågs inte ha något värde och behandlades därefter. Vanier valde därför ut två förståndshandikappade män och flyttade ihop med dem.  

L’Arche handlar också om fostra till fred. Om att vara tillsammans med människor som är annorlunda och som p.g.a. handikapp kan ha svårt att kommunicera. Då måste man hitta alternativa sätt att prata med varandra. Dessutom måste en assistent ofta ta det lugnt med en kärnmedlem för att saker och ting inte helt enkelt går fort undan. Detta fostrar tålamodet. Tålamod i sin tur ger insikten om att försoning tar tid och att vi inte behöver känna oss hotade av något som är annorlunda. Detta tycker jag är beskrivande av många människor man möter idag. De är så mitt upp i livet och har bråttom, så bråttom att de inte är närvarande. Kroppen är närvarande, men inte sinnet. En sådan människa får man inte kontakt med och därmed är det ganska svårt att känna gemenskap med.

L’Arche handlar också om hur man i samhället bemöter svagheter. Kommer och tänka på åldringar och min gradu som skall handla om eutanasi och Torbjörn Tännsjö. Då man möter svaga eller utsatta människor möter man samtidigt sin egen svaghet och utsatthet. Endera vill man inte veta något av den/dem eller så möter man den/dem med ilska och vill att de(n) skall försvinna. Eller så tillåter man den/dem och bekantar sig med den/dem.

Jean Vanier har sagt att de som inte kan dölja sitt handikapp inte heller tillåter att deras assistenter gör det. Ett liv med handikappade människor innebär en radikal självkonfrontation. Då jag ser en handikappad människa känns det ofta som om jag ville börja gråta, inte för att jag tycker synd om denna person utan för att hon/han får bära sin bristfällighet så att alla kan se den men jag måste dölja den och försöka för brinnkära livet vara stark, vilket jag ändå inte är.

Jag är så rörd efter att jag läst detta program att jag inte vet vad jag skall säga. Det är just sådana handlingar som jag skulle vilja göra men är för rädd för. Det är just sådana osjälviska människor som rör min själ.   

Pro 40 poäng, 36 kvar. Radioprogram om Guds stad.

Jag sade att jag skulle återkomma angående radioprogrammet där olika män diskuterar Augustinus bok Guds stad. Nu gör jag det. Männen som diskuterade är Charles Mathewes, John von Heyking, Lawrence Cross, John Milbank och Thomas Smith. Skall försöka ha överseende med att det är enbart män som deltar i diskussionen...

Det första tema som diskuteras i radioprogrammet är vad ett imperium är. Vad innebär gränser, invånare, makt och mål/mening i ett imperium. Har månne Cavanaugh läst Augustinus? J

Det andra tema är människans synd och om hur den påverkar samhället och dem som skall sköta de gemensamma ärendena i samhället. I samband med detta tema diskuterar de bl.a. om man helt kan utplåna det onda eller om det snarare är en fråga om som Augustinus säger det en attityd av hopp. Med det menar Charles Mathewes att Augustinus menar att människan ser sin brustenhet och sjabbighet men ser även vid sidan om det stunder av nåd, medlidande och barmhärtighet. Detta innebär en attityd av hopp. En attityd av hopp som möjliggör att man som kristen strävar efter jämlikhet och social rättvisa i samhället och världen, trots att synden hela tiden är närvarande. Detta hopp har jag haft, men hela tiden tänkt att det är dags att bli vuxen och sluta tro att saker och ting kan bli bättre. Hädanefter hänvisar jag bara till Augustinus.

Det tredje temat skulle jag säga är hur Augustinus ser på människan. John Milbank säger att man i dag inom politiken tänker pessimistiskt på människan. Man tänker att hon av naturen är egoistisk och endast söker sitt eget goda. Augustinus hade en mer positivare syn, han var kanske mer realistisk men lade trots det ett stort hopp vid att människan kunde förändra sig och börja bete sig annorlunda. Det är i förhållande till andra allting sker. Och det är genom handlingar som förändring sker. Om man gång på gång väljer det goda så kanske en förändring sker.

Det fjärde temat är Augustinus synsätt på människan i politiken. Thomas Smith säger att Augustinus skrev att människan går med i politiken med olika slags motiv och att människan måste ge akt på dessa sinsemellan motstridiga motiv. Dels vill man gå med i politik för att man tänker att man har något att ge sitt samhäller och dels har man även lusten att dominera. John von Heyking anser att Augustinus skulle säga att politik är något personligt, något man måste göra ansikte mot ansikte och en själ åt gången. Det är kanske så också människor tar ett större ansvar genom att tänka att det jag gör har en inverkan i medmänniskan. Som ringar i vattnet. Om man har ett ansikte på sin medmänniska tror jag att politik ser annorlunda ut.  

Ett femte tema som jag gestaltade var också kyrkans ställning/plats i samhället. John Milbank säger att kyrkan misstat sin inverkan på samhället inom olika områden som undervisning, kommunal verksamhet och politik. Milbank anser att kyrkan skall återta sin inverkan inom olika områden i samhället genom att börja påverka inifrån, t.ex. god businessetik inom företag. Detta är något som Cavanaugh inte är överens om. Enligt det vi läste av honom anser han att kyrkan skall köra sitt eget race och ha sina egna mål för det eftersträvansvärda i samhället. Kyrkan är de människor som finns i den. Kristna människor finns inom lika områden i samhället. Jag är kanske mera för tanken om att kristna måste påverka där de är och genom de människor de möter, bli ett ansikte för det kyrkan står för. Vilket är svårt. Sjukt svårt.

Pro 40 poäng: Kapitel 1 & 2 av Yoders Jesu politik

I kapitel numero uno av Yoders bok ”Jesu politik” vill Yoder helt enkelt fråga som rubriken för kapitlet lyder ”Är messiansk etik möjlig?”.  Yoder försöker se hur han kunde bygga en bro från Jesu tid till vår tid utan att trassla bort sig i fina tankestrukturer och samtidigt ge något till etiken. Han säger att han vill göra ett amatörmässigt försök att kombinera nytestamentlig exegetik och nutida socialetik, trots alla problem som han är medveten om att detta försök medför, men vill ändå framhålla att ”bron från kanon till det närvarande är redan tillräckligt lång”.

Yoder utgår ifrån att Jesus hade något konkret att säga om sitt samhälle, dess strukturer och hur människor skall behandla varandra i sin tid. Yoder anser att Jesus fortfarande är aktuell för etiken. Yoder skriver att de förekommit motiveringar genom den kristna historien med vars hjälp man gjort Jesus icke-relevant för etiken. Dessa sex motiveringar är:

-          Allt Jesus gjorde och sade, hans etik, är irrelevant för det gällde bara för en kort tid. Kanske, typ, för den tid han levde.  Inte kunde han veta något om ett stabilt samhälle, för han tänkte ju sig att världens snart skall förgås. O for crying out loud han predikade ju att man skulle sälja hela sin egendom och inte använda våld eller självförsvar, dessutom hade han ingen familj som normala människor i ett modernt samhälle har

-          Jesus var landepaukku, han visste hur det lilla samhället med tät sammanhållning där alla känner alla var uppbyggt, inte kan han väl ha något att säga till om problem som uppstår i större samhällen och organisationer.

-          Jesus och hans anhängare hörde till en liten minoritet som vittnade om Guds rike. Nu då kristna i en del länder hör till majoriteten förväntas kristna att svara på alla slags frågor och ta ansvar o.dyl. som inte förväntades av Jesus i hans situation.

-          Allt vad Jesus sade skall man tolka så där andligt och mytiskt, inte anta för en sekund att det han sade eller gjorde ville han att hans efterföljare konkret skulle göra eller säga

-          Jesus ville att människan skulle dyrka Gud och endast Gud. Människan skulle inte bry sig om mänskliga värden. Detta betyder att alla mänskliga värden är relativa, eftersom de är mänskliga och begränsade, inte gudomliga och oändliga. Man kan alltså inte se Guds vilja i någon mänsklig etik eller mänskliga värden.

-          Jesus ville att man skulle se på honom dogmatiskt. Han kom främst för att försona människors synder. Hur han levde eller vad som ledde till hans död är irrelevant för etiken.

I det andra kapitel går Yoder igenom Lukasevangeliet och har som fokus Gudsriket som tränger in i vår värld genom Jesus. Därför är inte läsaren förvånad över att rubriken för kapitlet är ”Riket som kommer”.  Yoders politiska läsning av de olika händelserna av Jesus liv med de sex punkterna ovan i minnet, minus ironin, ger en annorlunda läsning av evangeliet. Yoder tar fram: hurdan kung som väntades födas i texten om bebådelsen (han skulle mätta de hungriga, störta härskare från troner o.s.v.) skattskrivningen vid Jesu födelse, han får sitt uppdrag av Fadern i dopet, frestas av djävulen med olika alternativ som skulle kunna visa hans makt och fram till avrättningen av Jesus. Det som är intressant är att Yoder inte tar med uppståndelsen. Han diskuterar endast varför Jesus dödas och vad som lett till hans död. Yoder beskriver frigivningen av Barabbas som något stort, han säger att Barabbas var en rebell, men att Pilatus trots det friger honom istället för Jesus. Detta betyder att det Jesus gjorde och sade hade en betydelse i samhället.

Det han gjorde var inte något alltigenom andligt och heligt utan Jesus var genom sin verksamhet någon som de romerska myndigheterna ville kväsa för att han potentiellt kunde vara ett hot mot den romerska makten. Yoder säger att korset är början till Guds rike som skall komma. I Guds rike finns en ny ordning som i högsta grad har något att ge etiken i dag.

Jag tycker att denna politiska läsning av Lukasevangeliet är något helt annorlunda än jag är van med. Kände igen mig på flera av de sex motiveringar som enligt Yoder är försök att göra Jesus irrelevant för etiken. Det enda är, som jag sade på timmen, tror jag att detta gör att vara kristen ganska svårt. Det känns enklare att lite dilla på om andliga saker i kyrkan, lite be och tänka sig att allt är bra. Svårare blir det om man konkret måste börja arbeta med att Guds rike skall komma på jorden. Det är ju sådant där som radikal vänster eller grönapartister med rastahår sysslar med. Försöker göra världen till en bättre plats. Måste jag som kristen utgå ifrån att jag måste göra samma sak? Dock utgående från andra premisser och med olika mål, men ändå. Jag tycker det är mysigt att inte enbart leva i samhället utan lite också utav det.

Lektion VI: Hauerwas och ledarskap + lite kyrkotukt

Igår var det dags för den sista föreläsningen i Politisk Teologi. Inför den läste vi kapitel fyra ur Stanley Hauerwas bok ”After Christendom?”. Kapitlet handlade om kyrkans politik och bl.a. hur kyrkan saknar starkt ledarskap. Ett ledarskap som skulle bestå av kunniga teologer, som vågar ha auktoritet, men inte är auktoritära.

Jag upplever att vår kyrka saknar starkt ledarskap, medlemmarna är splittrade från varandra och inuti. Förstås är alla ledare inom kyrkan inte tandlösa, men nog råder det även inom kyrkan en vinterkrigsanda. Med vinterkrigsanda menar jag kulturen vi har i Finland då någon frågar om du kunde tänka dig att bli ledare, På den frågan är det klart att man säger ”ja!” vare sig man har egenskaperna för ledarskap eller inte för man lämnar ju inte kamraten i sticket. Jag skulle vilja se starka ledare som vågar vara präster och människor.

Att våga vara människa innebär att våga möta och komma en annan människa nära. Dessutom är en präst en präst som skall våga fråga hur jag har det med Gud och ta mig med om jag inte varit i kyrkan på en tid. Uppmuntra mig att tillhöra  församlingsgemenskapen. Ofta är det som så att präster måste rusa till en förrättning efter högmässan och inte har tid att träffa sina församlingsmedlemmar.

Utan starkt ledarskap irrar församlingsmedlemmarna omkring och tänker sig att de i sin ensamhet skall tro och klara av allt på egen hand. Hur kan den evangeliska lutherska kyrkan tänka sig att människor som kommer till tro skall klara av att ta hand om sin tro på egen hand om man inte hjälper dem med undervisning och Bibelstudier och högmässor?

Hauerwas anser att församlingsledarna måste lära sina medlemmar vad det är att vara kristen, i en gemenskap, som ber, lär sig vara syndare och förlåtna etc. O på tal om syndare anser Hauerwas att man skall praktisera kyrkotukt. Men om detta skulle ske i min församling är det som om mina privata gränser övertrasseras, jag menar ingen människa vill höra en annan människas bekännelser, det känns inte bra, det känns för privat. Vad skulle förhindra att församlingsmedlemmarna inte skulle berätta vad de hört i kyrkan vidare? Skulle det inte vara att gotta sig i den andras misär? Å andra sidan skulle ju alla måsta bekänna sin synd offentligt i kyrkan och ingen är utan synd så.... Varför synder skall man bekänna? Skall alla i tur och ordning göra upp en lista och sedan läsa den i mässan på söndagen? Men sade inte Hauerwas att synd inte är en enskild människas ångest och skuldkänslor utan att synd är något gemensamt för alla människor som vi måste bekänna gemensamt? 

Inför lektion VI: Hauerwas och hur göra lärjungar.

Dagens text av Hauerwas handlade om hur "göra" lärjungar, att kyrkan borde ha teologiskt kunniga äldre, präster etc som skulle visa ledarskap och skulle lära de nya medlemmarna att vara kristna. För att vara etiskt sensitiv eller att vara kristen är något man lär sig och inte kan från början.

Lektion V Om Cavanaugh och gemenskap i staten versus Kristus dvs. nattvarden

Idén om gemenskap återkom även i denna text ”The Myth of the State as Saviour” av William T. Cavanaugh ur boken ”Theopolitical Imagination”.

Texten gick historiskt igenom förhållandet mellan kyrka och stat, samt statens frälsningsplan. Från att kyrkan och staten varit en och samma sak, har kyrkan och staten separerat och kyrkan stått ovanom staten för att sedan börja existera sida vid sida för att staten tills slut står ovanom staten. Detta maktförhållande har lett till, enligt Cavanaugh, att religion uppkommit, tro privatiserats, en falsk tro om staten är neutral, står för fred, mångfald och samhörighet av dess medborgare.

Cavanaugh anser att statens frälsningsplan ser ut som Hobbes bild av Leviathan, människorna har inte gemenskap med varandra, utan är enskilda individer och varje medborgares blick är riktat på statsmakten. Så länge mångfalden praktiseras inom den privata sfären och inte har ett så stort politiskt inflytande är det okej. Staten Finland har vissa gränser och om dessa gränser hotas drar Finland ut i krig för att försvara sitt område. Cavanaugh skriver att gemenskapen och freden mellan medlemmarna i staten garanteras med våld.

Den enda frälsningen, som Cavanaugh skriver, är gemenskap i nattvarden. I nattvarden blir vi alla delar i Kristi kropp. I nattvarden finner man en gemenskap som går utöver landsgränser, i nattvarden och vi är alla medborgare i samma land. Det finns inget ditt och mitt i nattvarden för att Gud är både givaren, gåvan och mottagaren.

Jag har funderat på gemenskap efter att vi läst martyrakterna och Augustinus....och efter att jag var på Trädis här om veckan. Trädis är ett ställe för SLEF:s ungdomsamlingar i Åbo. Jag tror att jag är den sista som väntas delta en kväll på Trädis. Jag är liberal teolog och kvinna som ämnar bli präst. Kändes som om jag spionerade på den motsatta sidans enheter och skulle vilken minut som helst bli deporterad från stället. Kände mig lite skyldig för att jag tog av deras smörgåsar och te. Var säker på att någon skulle kräva en förklaring av mig över dogmer av olika slag. Trots att föreläsningen innehöll upprepade gånger orden sant och rätt, fanns det även bra poänger gällande temat ”Vad är kyrkan?”. För övrigt gav föreläsning ångest som jag hade då jag som nyfrälst oroade mig att hamna i helvetet vilken minut som helst, då jag inte visste om min lära/etik/tro var sann och rätt eller om prästen i min församling var djävulen i ett lamms klädnad.

Kvällen var trevlig och mina studiekompisar välkomnande, men en sak gjorde mig ledsen. Jag insåg att mina studiekompisar ryms i min kyrka, men inte jag i deras. Jag började fundera vad jag kunde göra för att vi en dag kan mötas i gemenskap i nattvarden. Idag ses mångfald inom kyrkan som ett hot av de flesta och det är denna mångfald som utgör ett hinder för gemenskapen i nattvarden. Min kompis brukar skämtsamt säga att ALLA är välkomna till kyrkan, MEN inte homon, lama, lytta, fula, de som tror fel o.s.v. Cavanaugh tycker att det är bättre för kyrkan om man är olika, men riskerar inte kyrkan endera att bli suddig i konturerna eller för snäv? Eller kanske detta inte är ett problem för Cavanaugh? Tror jag skall fortsätta läsa boken.