Då Cavanaugh hade ringt Stanley Hauerwas (H) och frågat om han ville skriva om Reinhold Niebuhr till Blackwell Companion skrattar H ”Ho, ho, ho” (precis som julgubben) och svarar ”Hell no, if I write more about Niebuhr they think I have a fetish”. H valde då, av dem som fanns kvar, att skriva om Dietrich Bonhoeffer (B). H tycker att B förser ett intressant sätt att se på politiken, B talar om förhållandet mellan sanning och politik.
B:s politiska teologi är hans ecklesiologi. B förstod att det avgörande var hur kyrkan mötte de utmaningar som var förknippade med att bli synlig igen efter konstantinismen (= de förändringar som sker då kyrka och stat smälter ihop). B har kritiserats för samma som Yoder d.v.s. deras politiska teologi gör kyrkan politiskt irrelevant, vilket jag finner intressant då jag velat rättfärdiggöra kyrkans plats i samhället. På samma sätt som jag inte behöver försvara Gud då människor frågar varför jag kan tro på Gud då det sker så mycket ont i världen, behöver jag inte rättfärdiggöra kyrkan och dess plats i samhället med hjälp av orsaker som att kyrkan gör en stark diakonal insats. Vilket inte är dåligt men det är inte därför kyrkan finns till, om man vill påpeka att någon gör god diakonal insats kan man likväl referera till Frälsningsarmén. B anser att kyrkan skall ge politiken: det sanna förkunnandet av evangelium. Det är det som är kyrkans uppgift. Hur man gör det är sedan en annan sak.
Det finns inget statsskick värt eller ingen fred som är värd att uppnås om det inte baserar sig på sanning, istället för lögner och orättvisa, enligt B. Det betyder inte att fred vinner man med våld utan sann fred kommer genom syndernas förlåtelse.
B anser att kyrkan är en plats där man talar sanning. Att tala sanning är något man måste lära sig göra, man måste lära känna igen sanning, man måste leva i sanningen. Att tala sanning är inget man kan göra om man lever i lögn och då och då sträcker ut handen mot sanningen. Att tala sanning baseras inte på en persons moraliska karaktär. Det är något man måste lära sig urskilja.
Detta betyder inte att man måste berätta om allt öppet. Som en konsekvens av syndfallet gav Gud människan kläder, vissa saker måste vara undangömda. Exponering är cynism, en som säger sig vilja ha sanning till vilket pris som helst, förstår inte att sedan fallet måste det finnas hemlighetshållande. B inser att hemlighetshållande också kan vara en grogrund för lögn.
Lögn= förnekande av Gud som han uppenbarade sig för världen. ”Vem är lögnare? Han som ljuger att Jesus är Kristus.” Endast i uppenbarelsen, som förlåten eller dömd, kommer sanningen fram.
Lär kyrkan oss om sanning? Lär kyrkan oss att tala sanning? Att identifiera vad som är sant och vad som är falskt? Formar kyrkan dess medlemmar i att känna sanning? Jag tror att en del församlingar talar om sanning men inte talar om samma sak som B talade om, de talar om eventuella hotbilder inom kyrkan, om falska profeter, om hur man måste ha en viss moral eller syn på något inom kyrkan annars går man evig förtappelse till mötes.
Jag tror att kyrkan i predikan, Bibelläsningen och gudstjänsten formar människan. I mötet med Jesus förändras människan, hon ser sig själv kanske sådan hon de facto är. Men inte vet jag om kyrkan formar oss att se sanning...jag har inte i alla fall ifrågasatt staten staten en enda gång förrän denna kurs. Nog kanske politiken staten driver idag, med överdriven fokus på pengamakeri, eller utvisning av romer eller hur man kör över arbetare i börsnoterade företag all in the name of making money for the trustholders...men det är inte något som kommit upp i någon predikan i min hemförsamling....
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti