Idén om gemenskap återkom även i denna text ”The Myth of the State as Saviour” av William T. Cavanaugh ur
Texten gick historiskt igenom förhållandet mellan kyrka och stat, samt statens frälsningsplan. Från att kyrkan och staten varit en och samma sak, har kyrkan och staten separerat och kyrkan stått ovanom staten för att sedan börja existera sida vid sida för att staten tills slut står ovanom staten. Detta maktförhållande har lett till, enligt Cavanaugh, att religion uppkommit, tro privatiserats, en falsk tro om staten är neutral, står för fred, mångfald och samhörighet av dess medborgare.
Cavanaugh anser att statens frälsningsplan ser ut som Hobbes bild av Leviathan, människorna har inte gemenskap med varandra, utan är enskilda individer och varje medborgares blick är riktat på statsmakten. Så länge mångfalden praktiseras inom den privata sfären och inte har ett så stort politiskt inflytande är det okej. Staten Finland har vissa gränser och om dessa gränser hotas drar Finland ut i krig för att försvara sitt område. Cavanaugh skriver att gemenskapen och freden mellan medlemmarna i staten garanteras med våld.
Den enda frälsningen, som Cavanaugh skriver, är gemenskap i nattvarden. I nattvarden blir vi alla delar i Kristi kropp. I nattvarden finner man en gemenskap som går utöver landsgränser, i nattvarden och vi är alla medborgare i samma land. Det finns inget ditt och mitt i nattvarden för att Gud är både givaren, gåvan och mottagaren.
Jag har funderat på gemenskap efter att vi läst martyrakterna och Augustinus....och efter att jag var på Trädis här om veckan. Trädis är ett ställe för SLEF:s ungdomsamlingar i Åbo. Jag tror att jag är den sista som väntas delta en kväll på Trädis. Jag är liberal teolog och kvinna som ämnar bli präst. Kändes som om jag spionerade på den motsatta sidans enheter och skulle vilken minut som helst bli deporterad från stället. Kände mig lite skyldig för att jag tog av deras smörgåsar och te. Var säker på att någon skulle kräva en förklaring av mig över dogmer av olika slag. Trots att föreläsningen innehöll upprepade gånger orden sant och rätt, fanns det även bra poänger gällande temat ”Vad är kyrkan?”. För övrigt gav föreläsning ångest som jag hade då jag som nyfrälst oroade mig att hamna i helvetet vilken minut som helst, då jag inte visste om min lära/etik/tro var sann och rätt eller om prästen i min församling var djävulen i ett lamms klädnad.
Kvällen var trevlig och mina studiekompisar välkomnande, men en sak gjorde mig ledsen. Jag insåg att mina studiekompisar ryms i min kyrka, men inte jag i deras. Jag började fundera vad jag kunde göra för att vi en dag kan mötas i gemenskap i nattvarden. Idag ses mångfald inom kyrkan som ett hot av de flesta och det är denna mångfald som utgör ett hinder för gemenskapen i nattvarden. Min kompis brukar skämtsamt säga att ALLA är välkomna till kyrkan, MEN inte homon, lama, lytta, fula, de som tror fel o.s.v. Cavanaugh tycker att det är bättre för kyrkan om man är olika, men riskerar inte kyrkan endera att bli suddig i konturerna eller för snäv? Eller kanske detta inte är ett problem för Cavanaugh? Tror jag skall fortsätta läsa boken.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti