Igår var det dags för den sista föreläsningen i Politisk Teologi. Inför den läste vi kapitel fyra ur Stanley Hauerwas bok ”After Christendom?”. Kapitlet handlade om kyrkans politik och bl.a. hur kyrkan saknar starkt ledarskap. Ett ledarskap som skulle bestå av kunniga teologer, som vågar ha auktoritet, men inte är auktoritära.
Jag upplever att vår kyrka saknar starkt ledarskap, medlemmarna är splittrade från varandra och inuti. Förstås är alla ledare inom kyrkan inte tandlösa, men nog råder det även inom kyrkan en vinterkrigsanda. Med vinterkrigsanda menar jag kulturen vi har i Finland då någon frågar om du kunde tänka dig att bli ledare, På den frågan är det klart att man säger ”ja!” vare sig man har egenskaperna för ledarskap eller inte för man lämnar ju inte kamraten i sticket. Jag skulle vilja se starka ledare som vågar vara präster och människor.
Att våga vara människa innebär att våga möta och komma en annan människa nära. Dessutom är en präst en präst som skall våga fråga hur jag har det med Gud och ta mig med om jag inte varit i kyrkan på en tid. Uppmuntra mig att tillhöra församlingsgemenskapen. Ofta är det som så att präster måste rusa till en förrättning efter högmässan och inte har tid att träffa sina församlingsmedlemmar.
Utan starkt ledarskap irrar församlingsmedlemmarna omkring och tänker sig att de i sin ensamhet skall tro och klara av allt på egen hand. Hur kan den evangeliska lutherska kyrkan tänka sig att människor som kommer till tro skall klara av att ta hand om sin tro på egen hand om man inte hjälper dem med undervisning och Bibelstudier och högmässor?
Hauerwas anser att församlingsledarna måste lära sina medlemmar vad det är att vara kristen, i en gemenskap, som ber, lär sig vara syndare och förlåtna etc. O på tal om syndare anser Hauerwas att man skall praktisera kyrkotukt. Men om detta skulle ske i min församling är det som om mina privata gränser övertrasseras, jag menar ingen människa vill höra en annan människas bekännelser, det känns inte bra, det känns för privat. Vad skulle förhindra att församlingsmedlemmarna inte skulle berätta vad de hört i kyrkan vidare? Skulle det inte vara att gotta sig i den andras misär? Å andra sidan skulle ju alla måsta bekänna sin synd offentligt i kyrkan och ingen är utan synd så.... Varför synder skall man bekänna? Skall alla i tur och ordning göra upp en lista och sedan läsa den i mässan på söndagen? Men sade inte Hauerwas att synd inte är en enskild människas ångest och skuldkänslor utan att synd är något gemensamt för alla människor som vi måste bekänna gemensamt?
Jag tror du har fel bild av vad offentlig bekännelse handlar om - det handlar inte om sådant som man kanske skulle säga i en privat bikt utan är ju något som bara grips till i speciella situationer (nu pratar jag om mennoniterna som praktiserar detta) då man har gjort något som skadar församlingens enhet. Dvs, tanken är inte att man skall stå och bekänna sina orena tankar etc. Utan snarare ett sätt att reda ut konflikter mellan medlemmare osv.
VastaaPoistaJa, liksom Guds frid - hälsningen, men lite mer seriöst.
VastaaPoistaSjälv ser jag också att problemet för oss är det att vi inte vågar lite på varandra, vi vågar inte lita på människor som säger sig vara kristna. Det är någonting som i sig själv är ett stort problem. Som jag ser det så gör den kärlek man får del av i Kristus att blir en pålitlig person, men förstås har vi alla våra brister.
VastaaPoistaAngående ledare i kyrkan så tror jag inte så många präster har möjlighet att bli bra ledare på grund av allt annat de också måste ha hand om, och det är ju direkt inte heller så att naturliga ledare dras till prästämbetet. Förutsättningarna att bli bra ledare som präst blir inte heller större av att ledarksapsutbildning inte är en del av den "prästutbildning" som ges på fakulteten.
Maria,
VastaaPoistaJa exakt! Du känner väl till att i många orientaliska kyrkor har fridshälningen just denna form. Man tar en paus i gudstjänsten så att all som har något otalt hinner reda ut det, och när alla har kunnat utväxla fridskyssen fortsätter man firandet.
Oscar,
möjligen, men om jag skall vara ärlig vet jag inte vad en sådan ledarskapsutbildning skulle innehålla som inte gör situationen värre. Eller jo, jag skulle skicka er att träffa en kvinna i Österbotten som är ett verkligt helgon, men hon är snart 70 och hennes lägenhet är ganska liten.
Alltså, jag tror inte det finns några trick att lära ut, "ledarskapsträningen" är just det som kristen tradition kallar helgelse, och det går inte att lära ut på en kurs.
Därmed inte sagt att detta inte på något vis borde ingå i en prästutbildning, men här måste till och med jag säga att det inte kan vara på fakultetens ansvar (utan på kyrkans).