Trodde jag skulle vara smart och läsa ”After Christendom” av Hauerwas. Jag läste ett kapitel och nu är det ingen återvändo då det finns så knapp tid kvar före deadlinen. Jag förstod inte mycket. Nu skall jag då forma ett inlägg på basen av mina uttryck. Lord..o Patrik.. have mercy.
Hauerwas talar igen om postkonstantinismen och postmodernismen. Han talar om hur kyrkan, kristna och kristendom efter Upplysningen misstat sina tänder och fokus på sin uppgift. Samhället och kristna tänker sig att man kan lösgöra tro och etik från kyrkan och dess tradition. Tro likt räddning kan inte privatiseras och skall inte heller lämna det offentliga inom staten. Tro likt räddning skall inte heller tas ur dess koncept, dvs. kyrkan. Hauerwas påstår att det inte finns räddning utanför kyrkan.
Hauerwas talar också om Augustinus två städer och så ser jag lite av samma idéer som Cavanaugh har, kanske han lärt sig dem från sin grand master H, i frågan om att staten och dödande. Förr i tiden dödade man i religionens namn, nuförtiden tänker sig att dödandet i namnet av försvara-sitt-territorium. Detta är enligt Hauerwas bara ett tecken på tomhet och att det inte längre finns något en människa anser värt att dö för.
Kristna kallar dem som dött för att de bekänt Jesus Kristus som sin frälsare och Gud för martyrer. Det romerska imperiet kallade dem för något annat. Här är ett annat argument för kristna att vara kyrka i samhället, den berättar sin egen historia i den fallna världen. Vi behöver som kristna inte delta i att frälsa staten eller gå med i politik utan vi skall inom kyrkan, vara det vi är, inte peace, love and understanding , utan Guds räddning. Det har jag velat vara men har märkt att det inte bär, för jag har frågat mig vad det då är som skiljer mig från andra mysiga hjälporganisationer.
Jag är av samma åsikt. Jag gillar inte denna privatisering av tro. Alla blir saliga-på-sitt-filosofi. Det stämmer inte. Om en människa hör till en kyrka, bekänner hon inte tron enligt sina egna övertygelser utan enligt kyrkans tro. Kyrkan har väggar och tak, trots att man säger att det är högt till tak och brett till väggarna inom folkkyrkan.
Jag är inte av samma åsikt. För jag funderar om försoning måste heta försoning och om försoning måste ske i kyrkan. Med detta menar jag att människor kan hitta försoning, räddning utanför kyrkan. Denna räddning från alkoholism eller försoning med trauman som hänt i barndomen tror jag är Guds räddning. Inget gott kan inte hända utan Gud. Kanske det handlar om frälsning först då människan inser att hon är fri, skapad till att leva med Gud och andra? Men kan inte räddning också handla om att Gud krossar det som binder? Det tror jag.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti