Läser igenom mina föregående inlägg och märker att de inte är så strukturerade. Saken är nämligen så att Patrik kommenterade mitt föregående inlägg och gav synpunkter på hur han uppfattat vad Yoder menar med att underordna sig på ett revolutionärt sätt. Blev smått irriterad då jag läste inlägget för att jag hade tänkt ungefär på samma sätt som han. Förstår man inte det ur texten jag skrev???? Nej det gör man inte. Jag har inte värst strukturerade inlägg eller åsikter. Skall försöka göra bättring J
Tredje sista kapitlet i Yoders bok ”Jesu politik” heter ”Varje människa skall underordna sig: Rom. 13 och statens auktoritet”. Kapitlet handlar om hur statsmakter eller kanske snarare kristna försvarat/-ar faktumet att den/de deltar i krig med hjälp av Romarbrevets 13e kapitel. Kapitel 13 har traditionellt tolkats som om det vore den kristne medborgarens plikt att delta i krig som staten för. Yoder är av en annan åsikt. Surprise?!
Han ger en alternativ tolkning till bibelstället och ifrågasätter att den kristne statsmedborgaren måste delta i ett krig som staten för. Hans linje gällande krig och staten har vi fått läsa i även de föregående kapitlen. I detta kapitel ifrågasätter Yoder om man som medborgare måste lyda överheten eller visa underordnande då det gäller krig. Han anser att man på basen av en annorlunda men korrekt översättning av Romarberevets 13e kapitel och Matteusevangeliets femte kapitel kan komma till den slutsatsen att en medborgare endast behöver underordna sig, inte lyda, staten. Dessutom har Gud inte gett sitt godkännande till dem som styr staten utan ordnar dem enbart.
Jag måste säga det som jag sagt tidigare att jag har, eller haft, en stark tilltro till auktoriteter. Jag har vaggat mig i den tron att staten har rätt även i denna fråga, vi skall försvara oss om det blir nödvändigt. Å andra sidan så måste man ställa sig frågan om man kunde tänka sig stå i den linjen som skall skjuta ned någon. Mitt svar är nej, eller vem vet. Med lite nationalistisk propaganda kunde säkert även det vara möjligt. Hur kan jag då säga att krig vore rätt, även om det är frågan om försvar, om jag inte själv kan stå och skjuta människor. Men lite svårigheter skulle jag nog få genom att ställa mig upp mot auktoriteten, dvs. staten. Jag måste med andra ord fortsätta och fundera på min starka tilltro till auktoriteter.
Min syn på staten och Gud är att Gud finns överallt, dessutom kan hon ingripa hur som helst om hon så skulle vilja. Men, Gud kan enbart påverka genom människor i vår värld, tack vare kärlekens natur. För Gud älskar människor. Staten och dess ledning består av människor. Människor är inte hela pga. av synd, så hur kunde då medborgare kunna lita fullt och helt på statsledningen? Hur kunde medborgaren lita på att ledningen i landet vet vad som är bäst? Jag kan inte tänka mig att krig någonsin är rätt. Inte i Guds namn eller någon eller något annat namn.
Ha! Detta inlägg blev inte desto mera strukturerat än de föregående.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti