Jag lyssnade på, eller snarare läste, ABC:s radioprogram Encounter som denna gång berättade om L’Arche. L’Arche är franska och betyder Arken. Arken syftar på Noaks ark. Det är kanske det som det är frågan om i L’Arche boendekommuniteter som numera finns över hela världen. Det är en gemenskap trots att man är olika, som djuren i Noaks ark. I L’Arche boendekommuniteterna bor förståndshandikappade människor, kärnmedlemmar, tillsammans med sina assistenter i en anda av ömsesidig vänskap.
L’Arche grundades av Jean Vanier en kanadensisk katolsk filosof som blev så illa rörd över den ställning förståndshandikappade hade i hans samhälle efter att han besökt olika institutioner för människor med handikapp. Dessa människor ansågs inte ha något värde och behandlades därefter. Vanier valde därför ut två förståndshandikappade män och flyttade ihop med dem.
L’Arche handlar också om fostra till fred. Om att vara tillsammans med människor som är annorlunda och som p.g.a. handikapp kan ha svårt att kommunicera. Då måste man hitta alternativa sätt att prata med varandra. Dessutom måste en assistent ofta ta det lugnt med en kärnmedlem för att saker och ting inte helt enkelt går fort undan. Detta fostrar tålamodet. Tålamod i sin tur ger insikten om att försoning tar tid och att vi inte behöver känna oss hotade av något som är annorlunda. Detta tycker jag är beskrivande av många människor man möter idag. De är så mitt upp i livet och har bråttom, så bråttom att de inte är närvarande. Kroppen är närvarande, men inte sinnet. En sådan människa får man inte kontakt med och därmed är det ganska svårt att känna gemenskap med.
L’Arche handlar också om hur man i samhället bemöter svagheter. Kommer och tänka på åldringar och min gradu som skall handla om eutanasi och Torbjörn Tännsjö. Då man möter svaga eller utsatta människor möter man samtidigt sin egen svaghet och utsatthet. Endera vill man inte veta något av den/dem eller så möter man den/dem med ilska och vill att de(n) skall försvinna. Eller så tillåter man den/dem och bekantar sig med den/dem.
Jean Vanier har sagt att de som inte kan dölja sitt handikapp inte heller tillåter att deras assistenter gör det. Ett liv med handikappade människor innebär en radikal självkonfrontation. Då jag ser en handikappad människa känns det ofta som om jag ville börja gråta, inte för att jag tycker synd om denna person utan för att hon/han får bära sin bristfällighet så att alla kan se den men jag måste dölja den och försöka för brinnkära livet vara stark, vilket jag ändå inte är.
Jag är så rörd efter att jag läst detta program att jag inte vet vad jag skall säga. Det är just sådana handlingar som jag skulle vilja göra men är för rädd för. Det är just sådana osjälviska människor som rör min själ.
Under hela vår historia har man förhållit sig olika till olikheter, vare sig det är frågan om deformiteter i kroppen eller om sinnet varit annorlunda. En del människor som avvikit från det samhällets majoritet anser vara normalt har dock ibland ansetts ha magiska krafter osv. Tror dock att handikappade människor, lama och lytta alltid haft en svag ställning i vilket samhälle som helst.
VastaaPoista