Hauerwas, A Better Hope, artikel nr. 13

Artikeln har en fyndig rubrik, syndsjuk. Precis som rubriken lovar handlar det som synd och sjukdom. Inte som man kunde tänka sig, men sedan är ju Hauerwas inte helt normal. Artikeln behandlar synd som sjukdom.

Hauerwas vill inte vad jag förstår blanda mellan skuld och synd. Skulden har inget att säga om vår synd, att påstå så är att vara självgod. Huuuu! Då är jag härmed den mest självgoda människan som finns. Sjukdom är ett symptom på synd, detta är dock riskabelt att yttra med tanke på varför följder ett sådant påstående får teodicé-mässigt. Synd och sjukdom kan inte skiljas åt men å andra sidan vet man inte heller det exakta sambandet mellan dessa, säger Hauerwas.

Att bli sjuk i dagens samhälle är det närmaste man kommer till synd. En alkoholist måste inse att det är något som styr deras liv som de inte insåg att de valt. De måste ta ansvar för sin alkoholism om de någonsin vill bli fri från detta som besitter. På samma sätt måste en kristen bekänna sin synd men vi skall inte som Lots hustru se oss omkring och se vad synd åstadkommer för synden får inte bli huvdstjärnan i vår livsberättelse. Arvsynden kan inte heller bli en bortförklaring över att det man gör som inte syftar till att hela och bygga. Istället skall det vara något som förklarar vad det är som vi försöker komma ut ur.

Om Aquinas har rätt så är den stora goda nyheten den att synden inte behöver bestämma våra liv. Det tycker jag låter ganska resonligt. I dopet byggs våra liv på nytt och gör det möjligt för ett liv fritt från död och hotet döden som sjukdomen påminner om. Därför har synd och sjukdom misstat deras kraft att dominera våra liv som kristna. Vi är inte rädda för sjukdom, men kan föreställa våra kroppar i både hälsa och sjukdom som en inbjudan att ta hand om varandra. Det förstår Hauerwas som glädjen i sjukdom.

Som kristna är vi övertygade att döden vi dör i detta liv är inte vårt slutgiltiga öde. Orsaken varför kristna och icke-kristna låter sig domineras av oro för sin hälsa beror på kyrkans frånvaro. Medicinvetenskapen har ingen ände, ingen kontext, ingen bredare gemenskap för att ge den en mening. Genom dopet blir vi del av kyrkans gemenskap och våra synder förlåts oss. Sjukdom i den verklighet en kristen leveri, ett liv med Gud, är något helt annat än vad världen förstår med sjukdom.

I’m so sorry, mycket av detta är typ direkt kopierat från kapitlet. Men jag kan inte rå för det, det var bara så sjukt bra. Ni kan läsa detta i er kvällsandakt och be Fader vår och välsignelsen. Annat behövs inte.