En början på något nytt

Vad jag förstår är jag nu färdig med denna kurs! Om jag har fel så kan någon vänligen ringa mej så kommer jag och gör det som fattas efter jobbet imorgon kl.18.30. För fram till detta klockslag skall jag tjäna kapitalismen. God natt.

Stanley Hauerwas & Laura Yordy , A better Hope, kapitel nr.12

Artikeln heter “Captured in Time: Friendship and Aging” och är skriven av både Hauerwas och Yordy. Den handlar om vad vänskap är, de äldre kan lära de yngre hur man åldras och de yngre kan lära de äldre hur de är viktiga och inte kan dra sig ur en gemenskap med andra.

Yordy, tror jag, talar om hur man ofta ser den äldre som ganska ensam. Detta är ett resultat av den autonoma idealet som finns i vårt senmoderna ssamhälle. I ålderdom inser man det man borde inse redan som yngre att vi behöver varandra och att vara stark ensam är en illusion.

Han talar även om att vänskap handlar om att vara inte så värst mycket om att göra. Detta är äldre bra på då deras kroppar inte längre producera i samhällets ögon som t.ex. att köra bil eller jobba. Detta tycker, Hauerwas tror jag, är bra i vårt senmoderna samhälle. Allting handlar inte om effektivitet och att producera.

Jag tror det är Hauerwas som skrivit den del som handlar om vad kristen vänskap är. Augustinus säger att man även måste vara vän med sig själv. Man måste i vänskapsförhållande, till en själv likt med andra högakta den andra, gilla att spendera tid med den, dela sorger och glädjeämnen, samt lägga den andras välbefinnande i fokus för vänskapen. Genom vänskap med människor har man också en vänskap med Gud. I en vänskapsrelation är något man blir den man är skapad att vara. Målet för vänskap är att värna om den goda karaktären i en vän. Det vill säga att förädla kristna dygder. Vänskap är också förstås viktigt i sig.

En annan sak som tas upp i artikeln är minnen. Som äldre verkar det som det enda man har kvar av det förflutna är minnen. Man kanske inte känner igen sin kropp och har mistat dem man älskar eller varit vänner med. Det gör minnena desto mer plågsamma eller ledsamma. Den kristna gemenskapen lever på minnen och har ett system där de äldre och visa skall lära de yngre. Dessutom får de äldre inte glömma sitt ansvar i den kristna gemenskapen. De kan inte tänka att de kan bara kan vara för sig själva nu när de blivit gamla. De måste ta del av gemenskapen. Genom att ha vänskapsband över generationer lär sig de yngre att åldrandet och döden inte är en fiende utan en naturlig del av att vara kristen.

Jag önskar att man i kyrkan skulle sluta med att separera människor i olika grupper. Nästan alla grupper i min församling är definierade av ålder. Enbart gudstjänsten är öppen för alla människor alla åldrar. Tänk om man kunde mixa mer på kyrkkaffet?  

Hauerwas, A Better Hope, kapitel nr. 10

Hauerwas anser att alla problem började med tält. Där han växte upp var tälten till för att evangelisera och kyrkorna för att tillbe, samt ha gudstjänst i. Han är arg på att metodister och mittfåran av kyrkor i U.S.A. som är mer oroliga över att få mer medlemmar än att tillbe Gud på rätt sätt, genom liturgi och nattvard.  Gudstjänst handlar inte om min erfarenhet av Gud utan att om att Gud är värd att tillbes rätt och värdigt.

Hauerwas låter som om han var anti-förnyelse och allt världens myspys i kyrkan. Han tycker inte att kyrkans skall ”sänka tröskeln” för att få människor att strömma in i den utan vara som den varit, ett ställe där Gud dyrkas.

Gudstjänst handlar om vana i liturgi, inte om att bli räddad. Det är värt noll att man blivit frälst om man inte går till kyrkan söndag efter söndag. Att inte människor går i kyrkan är orsaken till det moraliska förfallet i vårt samhälle. Inte bristen på etik.

Hauerwas ger en släng också till dem som inte anser det viktigt att fira nattvard. Den slängen tror jag går till frikyrkor, typ metodisterna. Genom att fira nattvard frigörs vid från falska gudar som binder våra liv.

Enligt Wesley är att kristen tillbedjan att evangelisera, att tillbe är att omvända. I tillbedjan märker vi att synd inte är något vi gör utan att vi är bundna av en kraft som håller oss fångna. Evangeliet som förkunnas är att Gud befriat oss från synd. Därför skall vi tillbe och ära Gud, framom allt annat tjafs. Hauerwas anser att fira gudstjänst är att evangelisera. Tälten behövs inte mer.

Hauerwas talar om att vi skall bli heliga och det blir vi genom att vi förstår att vi är befriade från synd så att vi kan värdigt ära Gud.

Jag tycker detta med vana låter bra. För jag tror att frälsningens rus dör ganska snabbt. Frälsningen och Gudsförhållandet är inte heller baserat på känslor. Kanske vana är det rätta ordet. Vanan att göra något för att man inte kan låta bli, tills den blir en vana man inte kan leva utan.

Ett liv i tillbedjan som formar människan kan inte separeras från ett moraliskt gott liv som formar oss. Hmmm...was ist dass? Kanske det är det som sker i det fördolda. Människan formas inte genom frälsningen utan genom att utsättas för predikan och för ljuset från Kristus som gör en medveten om gemenskapen med andra människor. Eller kanske det nu bara handlar om att vi inte kan gå i gudstjänst och direkt efter det råna en bank och ändå ange oss vara goda kristna genom att förklara att vi går i kyrkan.

Detta inlägg blev rysligt fragmenterat.

Hauerwas, A Better Hope, kapitel nr. 2

Det andra kapitlet i boken heter “The Christian Difference: or Surviving Postmodernism”.  Det handlar om postmoderna utmaningar för teologin. På något sätt hade jag har redan sett det Hauerwas skrev om. Kanske det var ganska nära det som diskuterades i hans och Milbanks intervju som jag lyssnade på igår. Dessutom verkar Hauerwas olidligt trött på postmodernismen och dess sätt att skriva teologi (han tror inte att det post något). Detta faktum dyker upp titt som tätt i hans artiklar. Han vill helt tydligt gå inför något annat. Han är trött på någon halvylle- och tandlös teologi och vill att teologin skall vara mer kristuscentrerad och hard core.

Hauerwas anser att kristna måste kritisera postmodernismen på ett sätt som enbart kristna kan göra. Denna kritik utgår ifrån kyrkan. Kristendomen behöver inte bevisas, av teologer, som sann utan det handlar istället för kristna att bära vittnesbörd.

Jag har själv funderat, som jag i något tidigare blogginlägg nämnt, att jag tycker det är svår som teolog att förklara varför kyrkan behövs. Jag har då yrkat på den diakonala insatsen kyrkan gör och att kyrkan samlar människor och vill vandra med människor i olika vändpunkter i livet och bla, bla, bla. Tomma ord har det känts som skulle ha kommit ur min mun. Då är det irrelevant för Guds frälsning vad lilla plutten jag säger, han kan få t.o.m. stenar att vittna om hans storhet, men tycker det är svagt av mig som teolog.

Jag känner av en slags vilsenhet som dels har att göra som Hauerwas sade i sin intervju med Milbanks att Gud inte är lättillgänglig för honom (”God doesn’t come easy for me”) emedan hans fru är en naturlig kristen (natural Christian). Det är lite som jag och en Bibelsprängd Österbottning. Dels tror jag att min kärlek till auktoriteter också gör att jag har det svårt att kritisera något som jag anser tillhör den rätta läran för mig dvs allting inom kyrkan som hör till facket ”peace, love and harmony”. Det är något som jag tycker är en egenskap som frikyrkliga personer har, de är kritiska mot allt och ser konspiration överallt. Jag borde läsa mer teologi. Dessutom längtar jag så efter ord som Jesus, rättfärdiggörelse, Treenighet och annat Hauerwas är en huge fan of. Kanske jag också är slut på alla semiflummiga begrepp som skall utredas till höger och vänster inom religionsfilosofin. Men sen å andra sidan tror jag även att det är meningsfullt för att vi bättre skall förstå människan idag.

Kathryn Tanner & artikeln ”Trinity”...tänk om hon skulle heta Kathryn Trinity Tanner (det skulle passa tycker jag)

För att få en poäng har jag läst Kathryn Tanner’s artikel ”Trinity” ur The Blackwell Companion to Political Theology. Jag trodde det var en bra idé att läsa en artikel av en kvinna med tanke på att jag är själv en kvinna, jag måste ju förstå henne bättre än skäggiga gubbar som Hauerwas. Dessutom var artikeln värt en poäng vilket även indikerar att den inte är så värst svår. Dessutom måste ju artikeln vara intressant då den hade ett så tråkigt namn. Jag hade fel.

Tanner diskuterar Treenigheten i förhållandet till politik och vanligt liv. Med politik menar hon allting som berör fler än en människa i vardagen och i det sociala livet . Finns det något i Treenigheten vi som människor kunde efterlikna. Treenigheten består av personas men att de ändå är ett, om än olika. Personas i Treenigheten är alltid närvarande, men ändå är förhållandet mellan de olika personas olikt t.ex. Sonen lyder och tillber Fadern, Fadern lyssnar inte till Sonens vilja om att låta bägaren gå förbi honom då han skall korsfästas.

Det ovan nämnda låter lovande om man tänker på det politiska livet en människa lever. Att leva i en gemenskap med varandra, inte vaka över sin jämlikhet med de andra, höra samman trots att man är olika o.s.v. Därför gör Tanner ett försök att lägga in människor i de olika personas men stöter på en del problem, som t.ex. att det i Treenigheten råder kärlek mellan personas, vilket inte är fallet med människor. Mellan dem råder det synd och misär. Så med andra ord så kan vi skippa det här med att försöka efterlikna Treenigheten i det politiska livet. Istället skulle vi kanske kunna med hjälp av Kristi offergärning inlemmas i Treenigheten. Men detta är inte heller möjligt eftersom vi är så syndiga. Istället tycker Tanner att vi skall leva innanför det liv Treenigheten lever genom att den av nåd kommer till oss in i vår värld.

Jag måste nog säga att jag inte tänkt på Treenigheten på detta sätt, att vi borde efterlikna eller ta modell av den. Jag tycker det låter bra då Yoder sade att ett argument för att Guds rike handlar om gemenskap på samma sätt som Treenigheten också handlar om gemenskap. Sedan tycker jag också att det låter bra det här med att vaka över sin jämlikhet med andra. Det är många människor som inte antar att de är jämlika i förhållande till andra människor, men det är vi i Kristus.   

MinPrestation

Youtube: Guds stad 4
                          

Youtube: L’Arche 4
                                                                                                           

John Howard Yoder ”The Politics of Jesus”  på svenska 8
                                     

Youtube: Hauerwas om Bonhoeffer 5
                                                                       

Stanley Hauerwas “A Better Hope” artikel nr. 3 2                                                  

Stanley Hauerwas “A Better Hope” artikel nr. 8 2
                                                  

Stanley Hauerwas “After Christendom” kap I 2
                                                     

Stanley Hauerwas “A Better Hope” artikel nr. 13 2

Intervju med Milbank och gissa vem? joo Hauerwas 4

In Alles 33

Intervju med Hauerwas och Milbank som intervjuas av Bretherton

I intervjun diskuterar Milbank och Hauerwas med anledning av publiceringen av Hauerwas autobiografi ”Hannah’s Child”. Han berättar om hans berättelse om hur han som var en son av arbetare blev teolog. Intervjun var intressant på sina ställen. Speciellt gillade jag mannen (i min auditiva värld) som knäppte med sin penna under vissa perioder av intervjun.

Hauerwas berättar hur han inte ville skriva en autobiografi för han tänker sig att skriva en autobiografi är en övning i narcissism. Men han var narcissistisk nog för att göra det som han blivit tillfrågad att göra. Han berättar hur hans liv hade formats av vänskap och hur dessa vänskaper format honom till den han är, vare sig det var vänner som lärt honom filosofi eller arbetskompisar som ser på världen på ett annat sätt. Han berättade också om hur han då han blev teolog steg in i värld som hans föräldrar inte förstår. För Hauerwas är inte Gud något lättförståeligt/naturligt, som för hans fru, han är av naturen god, hans fru är av naturen kristen. Han tycker att det inte är bra att vara av naturen/naturligt något, han tycker att man skall läras genom vana att bli något. Det är sådana uttalande som den auktoritetsälskande människa jag är gillar.

Hauerwas och Milbank diskuterar om deras tro och om förhållandet till det katolska och varför de inte vill vara katoliker. Tror att de är inne på samma spår då de säger att det är så individualistiskt. Trots att Milbank tycker att Church of England, den anglikanska kyrkan, är ganska katolsk i sig, eller i alla fall en regional form av katolicism.

Varför är inte världen intresserad av liberal teologi frågar Bretherton? Tydligen är det något fel på liberal teologi. Milbank tycker att teologin skall vara trogen sig själv och göra återkomst  i det allmänna rummet istället för att vara något av naturalism och religionsfilosofi som det är idag dominerar där. Vaclav Havel sade att en ateistisk värld är en farlig värld, vilket jag håller med om. Hauerwas gillar inte ordet allmänna eller offentliga rummet. Hauerwas förstår inte att det finns teologi som inte skulle vara tilldragande för varje människa. Om det inte är det så är det inte teologi.

Milbank och Hauerwas skriver teologi på olika sätt anser Hauerwas. Milbank göra stora historiska svep och vill helst vinna i vad jag förstår i den teologiska diskussionen då han skriver. Hauerwas vill enbart överleva och skriva utgående från den praktiska församlingsgemenskapen och fundera teologiskt vad t.ex. lust innebär för människan i dag. Det är så sant, om man inte fäster orden och teologin i det konkreta så har det ingen betydelse, det blir bara ord. Over and out from the Sleeping Eagle.

Hauerwas, A Better Hope, artikel nr. 13

Artikeln har en fyndig rubrik, syndsjuk. Precis som rubriken lovar handlar det som synd och sjukdom. Inte som man kunde tänka sig, men sedan är ju Hauerwas inte helt normal. Artikeln behandlar synd som sjukdom.

Hauerwas vill inte vad jag förstår blanda mellan skuld och synd. Skulden har inget att säga om vår synd, att påstå så är att vara självgod. Huuuu! Då är jag härmed den mest självgoda människan som finns. Sjukdom är ett symptom på synd, detta är dock riskabelt att yttra med tanke på varför följder ett sådant påstående får teodicé-mässigt. Synd och sjukdom kan inte skiljas åt men å andra sidan vet man inte heller det exakta sambandet mellan dessa, säger Hauerwas.

Att bli sjuk i dagens samhälle är det närmaste man kommer till synd. En alkoholist måste inse att det är något som styr deras liv som de inte insåg att de valt. De måste ta ansvar för sin alkoholism om de någonsin vill bli fri från detta som besitter. På samma sätt måste en kristen bekänna sin synd men vi skall inte som Lots hustru se oss omkring och se vad synd åstadkommer för synden får inte bli huvdstjärnan i vår livsberättelse. Arvsynden kan inte heller bli en bortförklaring över att det man gör som inte syftar till att hela och bygga. Istället skall det vara något som förklarar vad det är som vi försöker komma ut ur.

Om Aquinas har rätt så är den stora goda nyheten den att synden inte behöver bestämma våra liv. Det tycker jag låter ganska resonligt. I dopet byggs våra liv på nytt och gör det möjligt för ett liv fritt från död och hotet döden som sjukdomen påminner om. Därför har synd och sjukdom misstat deras kraft att dominera våra liv som kristna. Vi är inte rädda för sjukdom, men kan föreställa våra kroppar i både hälsa och sjukdom som en inbjudan att ta hand om varandra. Det förstår Hauerwas som glädjen i sjukdom.

Som kristna är vi övertygade att döden vi dör i detta liv är inte vårt slutgiltiga öde. Orsaken varför kristna och icke-kristna låter sig domineras av oro för sin hälsa beror på kyrkans frånvaro. Medicinvetenskapen har ingen ände, ingen kontext, ingen bredare gemenskap för att ge den en mening. Genom dopet blir vi del av kyrkans gemenskap och våra synder förlåts oss. Sjukdom i den verklighet en kristen leveri, ett liv med Gud, är något helt annat än vad världen förstår med sjukdom.

I’m so sorry, mycket av detta är typ direkt kopierat från kapitlet. Men jag kan inte rå för det, det var bara så sjukt bra. Ni kan läsa detta i er kvällsandakt och be Fader vår och välsignelsen. Annat behövs inte.

Hauerwas "After Christendom" kap I

Trodde jag skulle vara smart och läsa ”After Christendom” av Hauerwas.  Jag läste ett kapitel och nu är det ingen återvändo då det finns så knapp tid kvar före deadlinen. Jag förstod inte mycket. Nu skall jag då forma ett inlägg på basen av mina uttryck. Lord..o Patrik.. have mercy.

Hauerwas talar igen om postkonstantinismen och postmodernismen. Han talar om hur kyrkan, kristna och kristendom efter Upplysningen misstat sina tänder och fokus på sin uppgift. Samhället och kristna tänker sig att man kan lösgöra tro och etik från kyrkan och dess tradition. Tro likt räddning kan inte privatiseras och skall inte heller lämna det offentliga inom staten. Tro likt räddning skall inte heller tas ur dess koncept, dvs. kyrkan. Hauerwas påstår att det inte finns räddning utanför kyrkan.

Hauerwas talar också om Augustinus två städer och så ser jag lite av samma idéer som Cavanaugh har, kanske han lärt sig dem från sin grand master H, i frågan om att staten och dödande. Förr i tiden dödade man i religionens namn, nuförtiden tänker sig att dödandet i namnet av försvara-sitt-territorium.  Detta är enligt Hauerwas bara ett tecken på tomhet och att det inte längre finns något en människa anser värt att dö för.

Kristna kallar dem som dött för att de bekänt Jesus Kristus som sin frälsare och Gud för martyrer.  Det romerska imperiet kallade dem för något annat. Här är ett annat argument för kristna att vara kyrka i samhället, den berättar sin egen historia i den fallna världen. Vi behöver som kristna inte delta i att frälsa staten eller gå med i politik utan vi skall inom kyrkan, vara det vi är, inte peace, love and understanding , utan Guds räddning. Det har jag velat vara men har märkt att det inte bär, för jag har frågat mig vad det då är som skiljer mig från andra mysiga hjälporganisationer.

Jag är av samma åsikt. Jag gillar inte denna privatisering av tro. Alla blir saliga-på-sitt-filosofi. Det stämmer inte. Om en människa hör till en kyrka, bekänner hon inte tron enligt sina egna övertygelser utan enligt kyrkans tro. Kyrkan har väggar och tak, trots att man säger att det är högt till tak och brett till väggarna inom folkkyrkan.

Jag är inte av samma åsikt.  För jag funderar om försoning måste heta försoning och om försoning måste ske i kyrkan. Med detta menar jag att människor kan hitta försoning, räddning utanför kyrkan. Denna räddning från alkoholism eller försoning med trauman som hänt i barndomen tror jag är Guds räddning. Inget gott kan inte hända utan Gud. Kanske det handlar om frälsning först då människan inser att hon är fri, skapad till att leva med Gud och andra? Men kan inte räddning också handla om att Gud krossar det som binder? Det tror jag.

MinPrestation

Youtube: Guds stad 4

Youtube: L’Arche 4

John Howard Yoder ”The Politics of Jesus”  på svenska 8

 Youtube: Hauerwas om Bonhoeffer 5

Stanley Hauerwas “A Better Hope” artikel nr. 3 2

Stanley Hauerwas “A Better Hope” artikel nr. 8 2

                                                                                       In Alles 25

Stan the man, A Better Hope & artikel nummer 8

I artikel nummer 8 skriver Stanley Hauerwas varför John Howard Yoders bok inte är en klassiker. Nå den främsta orsaken är ju att Yoder saknar helt och hållet karaktären av en framstående författare, han vill inte vara en sådan i hans korrekta men inte så värst extroverta personlighet. Innehållet i boken är ju inte värst sprittande och helt annorlunda än vad läsaren tänker sig. Jesus är inte den ensamma hjälten, inte Yoder heller. ”Politics of Jesus” är även en bok som är svår att definiera, det är inte en Bibelkommentar det är inte en exegetisk bok, systematisk bok eller bok i etik. Kanske det är orsaken varför jag tyckte att det Yoder skrev om var så jobbigt, dels för att det han skriver om är en livsstil, en attityd och något som tycks vara svårt i vår tid, att mötas på riktigt, även med dem som vi inte gillar så värst mycket.

Allting i boken handlar sist och slutligen om gemenskap. Gemenskap i Kristus. Rättfärdiggörelsen handlar om att bli en del av Kristi kropp, inte hur man personligen skulle få en trevlig kontakt med Gud. Pacifismen Yoder skrev om handlar om gemenskap. En gemenskap av judar och greker, inte enbart av de rättroende. Detta var något jag blev och funderade efter att jag läst boken. Menar Yoder att även den som inte är kristen är en del av rättfärdiggörelsen, men då måste han väl ändå tro att han är en del av den annars leder det liksom inget vart?

Yoder förändrade sättet man skrev kristen etik på i U.S.A. Etiken var inte så kristen mera i U.S.A., mera myspys men inte så mycket etik.  Yoder skrev kristen etik om kristna för kristna. Hauerwas anser att en del böcker är bra att läsa i sig, men att Yoders ”Politics of Jesus” är bra att läsa för att bättre kunna orientera sig i den katolska tron, lite på samma sätt som Hauerwas tycker att man ska läsa Aquinas för att bättre förstå Augustinus.

Boken ifrågasätter också den traditionella synen på rättfärdiggörelse. Yoder sätter Jesus i mitten av kristen etik. Yoder vill att vi skall ta lärjungaskap på allvar och leva som Jesus, inte som mer gudomliga, utan mer mänskliga. Yoders syn på Jesus sociala agerande förändrar synen på hur kyrkans och statens förhållande skall se ut. Staten och livet för en kristen i den får en annan betydelse för kyrkan om man har evigheten för ögonen. Yoder tvingar läsaren att se evangeliet i vitögat. And boy that’s scary.

Hauerwas artikel ”Att motstå kapitalism: om äktenskap och homosexualitet"

Vad skall jag säga om Hauerwas idéer? Jag tycker att de låter bra. Jag skulle själv ha tillhört dem i hans beredningskommitté som skulle ha funderat länge och väl på vad som är rätt och fel. Jag skulle ha sagt min åsikt om homosexualitet. Att man inte kan på basen av vissa ställen kan säga om det är rätt eller fel utan istället fundera på vad det är som driver Jesus. Ansvar, kärlek och uppskattning av sin medmänniska, detta inkluderar även dem man har ett förhållande med.  Att man inte kan översexualisera homosexuella människor. Det handlar om kärlek mellan två människor på samma sätt som mellan två heterosexuella. Ingen tar skada av kärlek. Att jag tror på Kinseys tankar om att det här med sexualitet är en glidande skala, de flesta är smått bisexuella och kan vara starkare hetero- eller homosexuella under olika tider av livet. Och givit andra småflummiga argument.

Men Hauerwas vill närma sig ämnet från ett helt annat håll. What??? tänker jag, men hans påstående är tillräckligt underligt för att väcka mitt intresse. Han vill fundera på vad promiskuitet är och hur kyrkan ser på äktenskap och skillsmässa. Han vill också påminna om att man inte kan se på sexualitet som en åtskilt plan från det praktiska livet och hela människan och hennes kristna liv.

Bra poänger han har är att man inte anger förrän man gifter sig om man tänker avla barn och att kyrkan annullerar äktenskapet om äktenskapet blir barnlöst. En annan är frågan är om man tänker sig att sex är uttryck för kärlek och är kärlek ramen för att ha sex eller är sex och sånt enbart tillåtet inom ramen för äktenskapet. Är idealet ett äktenskap som livslång och monogam trohet? Om saken är så varför utgör detta ett förbud mot samkönade förhållanden? Samkönade förhållanden är ju ändå ofta kärleksfyllda relationer. Jep, jep håller med.

Dessutom påstår Hauerwas att man i debatten om vem som har rätt och fel glömmer vem som den egentliga fienden är, nämligen kapitalismen. What???  är kapitalismen roten till ALLT ont. Jag förstår inte riktigt vad Hauerwas menar sedan därefter, han skriver något om hur kapitalismen förvandlar kroppar till något som inte har kontakt med det man behöver och den reproduktiva sidan. Kroppen går in i en sfär för lek och blir en del av underhållningsindustrin. Kapitalismen frodas i kortvariga förbindelser. Historiens färdigheter blir irrelevanta idag, istället vill man ha innovationer. Hauerwas säger att långa förhållanden inte är gott för kapitalismen. Därför måste kyrkan arbeta med att hjälpa människor att bibehålla livslång monogam trohet. Ja det kan jag skriva under. Over and out from Falling Eagle.

Hauerwas om Bonhoeffer - skrev jag hans namn rätt? skriver det alltid fel...

Då Cavanaugh hade ringt Stanley Hauerwas (H) och frågat om han ville skriva om Reinhold Niebuhr till Blackwell Companion skrattar H ”Ho, ho, ho” (precis som julgubben) och svarar ”Hell no, if I write more about Niebuhr they think I have a fetish”. H valde då, av dem som fanns kvar, att skriva om Dietrich Bonhoeffer (B). H tycker att B förser ett intressant sätt att se på politiken, B talar om förhållandet mellan sanning och politik.

B:s politiska teologi är hans ecklesiologi. B förstod att det avgörande var hur kyrkan mötte de utmaningar som var förknippade med att bli synlig igen efter konstantinismen (= de förändringar som sker då kyrka och stat smälter ihop). B har kritiserats för samma som Yoder d.v.s. deras politiska teologi gör kyrkan politiskt irrelevant, vilket jag finner intressant då jag velat rättfärdiggöra kyrkans plats i samhället. På samma sätt som jag inte behöver försvara Gud då människor frågar varför jag kan tro på Gud då det sker så mycket ont i världen, behöver jag inte rättfärdiggöra kyrkan och dess plats i samhället med hjälp av orsaker som att kyrkan gör en stark diakonal insats. Vilket inte är dåligt men det är inte därför kyrkan finns till, om man vill påpeka att någon gör god diakonal insats kan man likväl referera till Frälsningsarmén. B anser att kyrkan skall ge politiken: det sanna förkunnandet av evangelium. Det är det som är kyrkans uppgift. Hur man gör det är sedan en annan sak.

Det finns inget statsskick värt eller ingen fred som är värd att uppnås om det inte baserar sig på sanning, istället för lögner och orättvisa, enligt B. Det betyder inte att fred vinner man med våld utan sann fred kommer genom syndernas förlåtelse.

B anser att kyrkan är en plats där man talar sanning. Att tala sanning är något man måste lära sig göra, man måste lära känna igen sanning, man måste leva i sanningen. Att tala sanning är inget man kan göra om man lever i lögn och då och då sträcker ut handen mot sanningen. Att tala sanning baseras inte på en persons moraliska karaktär. Det är något man måste lära sig urskilja.

Detta betyder inte att man måste berätta om allt öppet. Som en konsekvens av syndfallet gav Gud människan kläder, vissa saker måste vara undangömda. Exponering är cynism, en som säger sig vilja ha sanning till vilket pris som helst, förstår inte att sedan fallet måste det finnas hemlighetshållande. B inser att hemlighetshållande också kan vara en grogrund för lögn.

Lögn= förnekande av Gud som han uppenbarade sig för världen. ”Vem är lögnare? Han som ljuger att Jesus är Kristus.” Endast i uppenbarelsen, som förlåten eller dömd, kommer sanningen fram.

Lär kyrkan oss om sanning? Lär kyrkan oss att tala sanning? Att identifiera vad som är sant och vad som är falskt? Formar kyrkan dess medlemmar i att känna sanning? Jag tror att en del församlingar talar om sanning men inte talar om samma sak som B talade om, de talar om eventuella hotbilder inom kyrkan, om falska profeter, om hur man måste ha en viss moral eller syn på något inom kyrkan annars går man evig förtappelse till mötes.

Jag tror att kyrkan i predikan, Bibelläsningen och gudstjänsten formar människan. I mötet med Jesus förändras människan, hon ser sig själv kanske sådan hon de facto är. Men inte vet jag om kyrkan formar oss att se sanning...jag har inte i alla fall ifrågasatt staten staten en enda gång förrän denna kurs. Nog kanske politiken staten driver idag, med överdriven fokus på pengamakeri, eller utvisning av romer eller hur man kör över arbetare i börsnoterade företag all in the name of making money for the trustholders...men det är inte något som kommit upp i någon predikan i min hemförsamling....

Wuhuu, nu har jag läst kap.12 i Yoders bok "Jesu politik"!

Sista kapitlet i Yoders bok heter ”Lammets krig”. Nej inte Stjärnornas krig. Lammets krig.

En fråga kapitlet ställer är om det är vår uppgift eller Jesu lära att vi skall försöka styra vår historia i den riktningen som vi, som kristna, vill att den skulle gå? Frågan är legitim eftersom människor under historiens lopp sett mycket lidande och misär. Men som kristna skall vi inte ta till svärd, pistoler och effektiva lösningsmodeller inom samhället och politik. Istället skall vi lita på att ”lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten”.  Guds, och vi hans kristna folks, seger finns i tålamod och lydnad, mellan kors och uppståndelse. Guds lamm är ”Ordet som blev människa och bodde bland oss”, d.v.s. Jesus är den som skapar historia och är måttet på hur man skall se på historiens gång. Man måste bl.a. mista sitt liv o hitta det igen, sluta tänka effektivt och bara överlåta sig till den ”gudomliga kärlekens sak”.

Kristus avstod från anspråket att styra historien och avsade sin jämlikhet med Gud. Till det här med att avsäga sin jämlikhet med Gud är något vi människor borde lära oss av. Det är också något jag tror Yoder vill påpeka med denna bok. Vi skall sluta och känna oss förfördelade vad gäller andra människor.  Vi är ganska fokuserade på att vi skall ha lika mycket som grannen och vi kan inte ge något förrän vi räknat ut vad vi skall få istället. Vi skall som kristna försöka efterlikna Jesus och ha en mera osjälvisk attityd.  För det var inte enbart den andra personen i treenigheten som avsade sig sin gudomlighet och avstod från att styra historien. Han var också en stackars man från Galiléen som blev korsfäst för det han gjorde och sade för fred och gemenskap. ”Kristi kors utgör modellen för kristen social verksamhet”.

Det är med massa nya tankar Yoder har kommit med, ja måste tänka på dem, låta dem sjunka in och se hur de formar mig . Det har varit svårt är att kommentera det man läst för det är ganska extrema saker Yoder skriver om. Då tänker jag på den pacifism han förespråkar, hur kan man tänka sig att låta någon mörda dem man älskar och bara låta det ske funderar jag? Jag tycker det sjunker på plats i min själ hans tankar om hur rättfärdiggörelse inte enbart är något introvert händelse utan är större än det, det handlar om rättfärdiggörelse människor emellan och att det ytterst handlar om gemenskap mellan juden och greken. ”Kristi kors utgör modellen för kristen social verksamhet”. Vi skall underordna oss samhällets strukturer om inte lyda dem, leva i fred, inte bry oss om sociala och sluta oroa oss över vad som är ditt och vad som är mitt.

Pro 40 poäng, snart ”bara 24” kvar, kapitel 11 i Yoders bok ”Jesu politik”

Oh my holy smoly...jag har ganska mycket kvar före nästa fredag...det här barkar åt ...jag skall kämpa...nej det blir inget...ja..nej..Okej här kommer ett inlägg om nästsista kapitlet i Yoders bok:

Det elfte kapitlet i Yoders bok heter ”Rättfärdiggörelse av nåd genom tron”. Yoder har nu beskrivit en hel del om hur den unga kyrkan levde i ett samhälle där det fanns allt från slaveri till stora skillnader mellan sociala klasser och de olika socialklassernas värdeskillnader. Yoder har funderat över vad Jesus i evangelierna har att säga etiken idag vad gäller krig, makt och vad det innebär att vara kristen. Nu har Yoder kommit fram till den lätta frågan om rättfärdiggörelse.  Jag har inte läst själva texten men tippar på att han anser att rättfärdiggörelsen inte är någon privat angelägenhet. Jag hoppas att han skriver något om hur Gud inte sitter i sin himmel och bestämmer vem som ser himmelens portar och vem som brinner i helvetets eldar. Jag hoppas han pratar något om hur Jesus dog en gång för alla, för alla och en var.

Nu har jag läst det elfte kapitlet. Yoder påpekar det jag tänkte att han skulle, han skriver om en kollektiv rättfärdiggörelse. Eller kanske snarare att rättfärdiggörelsen inte är en sak endast mellan Gud och människa utan mellan människa och människa. Jesus levde och dog för att det skulle bli fred på jorden att människors skulle sluta hata varandra och leva i kärlek.    

Vad jag förstår omkullkastar Yoder inte Luthers tankar om en personlig omvändelse men vill ta det ett steg vidare och talar om hur Paulus ser rättfärdiggörelsen som ett socialt fenomen och med inriktning på en försoning mellan människor. Dessutom såg inte Paulus att Gud först frälste människan från synd och skam och efter det kunde människan älska sin nästa. Rättfärdiggörelse innebär handling att låta Guds rike komma. Guds rike innebär att älska fiender och låta gemenskap råda, någonting Yoder skriver att trons människor redan börjat ta till sig. Rättfärdiggörelse är inte någon introvert resa, utan en resa utåt mot de andra lemmarna i Kristi kropp.

Det handlar inte till största delar om att förstå sin stora skuld inför Gud och medmänniskor med hjälp av lagen, att få en förvissning om en nådig Gud eller att få en personlig erfarenhet av att vara förlåten utan det handlar om att Jesus är Messias och människa. Gud har levat på vår jord och visa vägen till hans rike genom det han sagt och gjort. Vad väntar vi på? Blixtar och dunder? Jag vet att jag gjort det och gör det fortfarande, fastän numera i smyg. De flesta av oss är vanliga människor som lever ett vanligt liv och en vanlig vardag. Inga under och dunder, bara handlingar i vardagen.