En början på något nytt

Vad jag förstår är jag nu färdig med denna kurs! Om jag har fel så kan någon vänligen ringa mej så kommer jag och gör det som fattas efter jobbet imorgon kl.18.30. För fram till detta klockslag skall jag tjäna kapitalismen. God natt.

Stanley Hauerwas & Laura Yordy , A better Hope, kapitel nr.12

Artikeln heter “Captured in Time: Friendship and Aging” och är skriven av både Hauerwas och Yordy. Den handlar om vad vänskap är, de äldre kan lära de yngre hur man åldras och de yngre kan lära de äldre hur de är viktiga och inte kan dra sig ur en gemenskap med andra.

Yordy, tror jag, talar om hur man ofta ser den äldre som ganska ensam. Detta är ett resultat av den autonoma idealet som finns i vårt senmoderna ssamhälle. I ålderdom inser man det man borde inse redan som yngre att vi behöver varandra och att vara stark ensam är en illusion.

Han talar även om att vänskap handlar om att vara inte så värst mycket om att göra. Detta är äldre bra på då deras kroppar inte längre producera i samhällets ögon som t.ex. att köra bil eller jobba. Detta tycker, Hauerwas tror jag, är bra i vårt senmoderna samhälle. Allting handlar inte om effektivitet och att producera.

Jag tror det är Hauerwas som skrivit den del som handlar om vad kristen vänskap är. Augustinus säger att man även måste vara vän med sig själv. Man måste i vänskapsförhållande, till en själv likt med andra högakta den andra, gilla att spendera tid med den, dela sorger och glädjeämnen, samt lägga den andras välbefinnande i fokus för vänskapen. Genom vänskap med människor har man också en vänskap med Gud. I en vänskapsrelation är något man blir den man är skapad att vara. Målet för vänskap är att värna om den goda karaktären i en vän. Det vill säga att förädla kristna dygder. Vänskap är också förstås viktigt i sig.

En annan sak som tas upp i artikeln är minnen. Som äldre verkar det som det enda man har kvar av det förflutna är minnen. Man kanske inte känner igen sin kropp och har mistat dem man älskar eller varit vänner med. Det gör minnena desto mer plågsamma eller ledsamma. Den kristna gemenskapen lever på minnen och har ett system där de äldre och visa skall lära de yngre. Dessutom får de äldre inte glömma sitt ansvar i den kristna gemenskapen. De kan inte tänka att de kan bara kan vara för sig själva nu när de blivit gamla. De måste ta del av gemenskapen. Genom att ha vänskapsband över generationer lär sig de yngre att åldrandet och döden inte är en fiende utan en naturlig del av att vara kristen.

Jag önskar att man i kyrkan skulle sluta med att separera människor i olika grupper. Nästan alla grupper i min församling är definierade av ålder. Enbart gudstjänsten är öppen för alla människor alla åldrar. Tänk om man kunde mixa mer på kyrkkaffet?  

Hauerwas, A Better Hope, kapitel nr. 10

Hauerwas anser att alla problem började med tält. Där han växte upp var tälten till för att evangelisera och kyrkorna för att tillbe, samt ha gudstjänst i. Han är arg på att metodister och mittfåran av kyrkor i U.S.A. som är mer oroliga över att få mer medlemmar än att tillbe Gud på rätt sätt, genom liturgi och nattvard.  Gudstjänst handlar inte om min erfarenhet av Gud utan att om att Gud är värd att tillbes rätt och värdigt.

Hauerwas låter som om han var anti-förnyelse och allt världens myspys i kyrkan. Han tycker inte att kyrkans skall ”sänka tröskeln” för att få människor att strömma in i den utan vara som den varit, ett ställe där Gud dyrkas.

Gudstjänst handlar om vana i liturgi, inte om att bli räddad. Det är värt noll att man blivit frälst om man inte går till kyrkan söndag efter söndag. Att inte människor går i kyrkan är orsaken till det moraliska förfallet i vårt samhälle. Inte bristen på etik.

Hauerwas ger en släng också till dem som inte anser det viktigt att fira nattvard. Den slängen tror jag går till frikyrkor, typ metodisterna. Genom att fira nattvard frigörs vid från falska gudar som binder våra liv.

Enligt Wesley är att kristen tillbedjan att evangelisera, att tillbe är att omvända. I tillbedjan märker vi att synd inte är något vi gör utan att vi är bundna av en kraft som håller oss fångna. Evangeliet som förkunnas är att Gud befriat oss från synd. Därför skall vi tillbe och ära Gud, framom allt annat tjafs. Hauerwas anser att fira gudstjänst är att evangelisera. Tälten behövs inte mer.

Hauerwas talar om att vi skall bli heliga och det blir vi genom att vi förstår att vi är befriade från synd så att vi kan värdigt ära Gud.

Jag tycker detta med vana låter bra. För jag tror att frälsningens rus dör ganska snabbt. Frälsningen och Gudsförhållandet är inte heller baserat på känslor. Kanske vana är det rätta ordet. Vanan att göra något för att man inte kan låta bli, tills den blir en vana man inte kan leva utan.

Ett liv i tillbedjan som formar människan kan inte separeras från ett moraliskt gott liv som formar oss. Hmmm...was ist dass? Kanske det är det som sker i det fördolda. Människan formas inte genom frälsningen utan genom att utsättas för predikan och för ljuset från Kristus som gör en medveten om gemenskapen med andra människor. Eller kanske det nu bara handlar om att vi inte kan gå i gudstjänst och direkt efter det råna en bank och ändå ange oss vara goda kristna genom att förklara att vi går i kyrkan.

Detta inlägg blev rysligt fragmenterat.

Hauerwas, A Better Hope, kapitel nr. 2

Det andra kapitlet i boken heter “The Christian Difference: or Surviving Postmodernism”.  Det handlar om postmoderna utmaningar för teologin. På något sätt hade jag har redan sett det Hauerwas skrev om. Kanske det var ganska nära det som diskuterades i hans och Milbanks intervju som jag lyssnade på igår. Dessutom verkar Hauerwas olidligt trött på postmodernismen och dess sätt att skriva teologi (han tror inte att det post något). Detta faktum dyker upp titt som tätt i hans artiklar. Han vill helt tydligt gå inför något annat. Han är trött på någon halvylle- och tandlös teologi och vill att teologin skall vara mer kristuscentrerad och hard core.

Hauerwas anser att kristna måste kritisera postmodernismen på ett sätt som enbart kristna kan göra. Denna kritik utgår ifrån kyrkan. Kristendomen behöver inte bevisas, av teologer, som sann utan det handlar istället för kristna att bära vittnesbörd.

Jag har själv funderat, som jag i något tidigare blogginlägg nämnt, att jag tycker det är svår som teolog att förklara varför kyrkan behövs. Jag har då yrkat på den diakonala insatsen kyrkan gör och att kyrkan samlar människor och vill vandra med människor i olika vändpunkter i livet och bla, bla, bla. Tomma ord har det känts som skulle ha kommit ur min mun. Då är det irrelevant för Guds frälsning vad lilla plutten jag säger, han kan få t.o.m. stenar att vittna om hans storhet, men tycker det är svagt av mig som teolog.

Jag känner av en slags vilsenhet som dels har att göra som Hauerwas sade i sin intervju med Milbanks att Gud inte är lättillgänglig för honom (”God doesn’t come easy for me”) emedan hans fru är en naturlig kristen (natural Christian). Det är lite som jag och en Bibelsprängd Österbottning. Dels tror jag att min kärlek till auktoriteter också gör att jag har det svårt att kritisera något som jag anser tillhör den rätta läran för mig dvs allting inom kyrkan som hör till facket ”peace, love and harmony”. Det är något som jag tycker är en egenskap som frikyrkliga personer har, de är kritiska mot allt och ser konspiration överallt. Jag borde läsa mer teologi. Dessutom längtar jag så efter ord som Jesus, rättfärdiggörelse, Treenighet och annat Hauerwas är en huge fan of. Kanske jag också är slut på alla semiflummiga begrepp som skall utredas till höger och vänster inom religionsfilosofin. Men sen å andra sidan tror jag även att det är meningsfullt för att vi bättre skall förstå människan idag.

Kathryn Tanner & artikeln ”Trinity”...tänk om hon skulle heta Kathryn Trinity Tanner (det skulle passa tycker jag)

För att få en poäng har jag läst Kathryn Tanner’s artikel ”Trinity” ur The Blackwell Companion to Political Theology. Jag trodde det var en bra idé att läsa en artikel av en kvinna med tanke på att jag är själv en kvinna, jag måste ju förstå henne bättre än skäggiga gubbar som Hauerwas. Dessutom var artikeln värt en poäng vilket även indikerar att den inte är så värst svår. Dessutom måste ju artikeln vara intressant då den hade ett så tråkigt namn. Jag hade fel.

Tanner diskuterar Treenigheten i förhållandet till politik och vanligt liv. Med politik menar hon allting som berör fler än en människa i vardagen och i det sociala livet . Finns det något i Treenigheten vi som människor kunde efterlikna. Treenigheten består av personas men att de ändå är ett, om än olika. Personas i Treenigheten är alltid närvarande, men ändå är förhållandet mellan de olika personas olikt t.ex. Sonen lyder och tillber Fadern, Fadern lyssnar inte till Sonens vilja om att låta bägaren gå förbi honom då han skall korsfästas.

Det ovan nämnda låter lovande om man tänker på det politiska livet en människa lever. Att leva i en gemenskap med varandra, inte vaka över sin jämlikhet med de andra, höra samman trots att man är olika o.s.v. Därför gör Tanner ett försök att lägga in människor i de olika personas men stöter på en del problem, som t.ex. att det i Treenigheten råder kärlek mellan personas, vilket inte är fallet med människor. Mellan dem råder det synd och misär. Så med andra ord så kan vi skippa det här med att försöka efterlikna Treenigheten i det politiska livet. Istället skulle vi kanske kunna med hjälp av Kristi offergärning inlemmas i Treenigheten. Men detta är inte heller möjligt eftersom vi är så syndiga. Istället tycker Tanner att vi skall leva innanför det liv Treenigheten lever genom att den av nåd kommer till oss in i vår värld.

Jag måste nog säga att jag inte tänkt på Treenigheten på detta sätt, att vi borde efterlikna eller ta modell av den. Jag tycker det låter bra då Yoder sade att ett argument för att Guds rike handlar om gemenskap på samma sätt som Treenigheten också handlar om gemenskap. Sedan tycker jag också att det låter bra det här med att vaka över sin jämlikhet med andra. Det är många människor som inte antar att de är jämlika i förhållande till andra människor, men det är vi i Kristus.   

MinPrestation

Youtube: Guds stad 4
                          

Youtube: L’Arche 4
                                                                                                           

John Howard Yoder ”The Politics of Jesus”  på svenska 8
                                     

Youtube: Hauerwas om Bonhoeffer 5
                                                                       

Stanley Hauerwas “A Better Hope” artikel nr. 3 2                                                  

Stanley Hauerwas “A Better Hope” artikel nr. 8 2
                                                  

Stanley Hauerwas “After Christendom” kap I 2
                                                     

Stanley Hauerwas “A Better Hope” artikel nr. 13 2

Intervju med Milbank och gissa vem? joo Hauerwas 4

In Alles 33

Intervju med Hauerwas och Milbank som intervjuas av Bretherton

I intervjun diskuterar Milbank och Hauerwas med anledning av publiceringen av Hauerwas autobiografi ”Hannah’s Child”. Han berättar om hans berättelse om hur han som var en son av arbetare blev teolog. Intervjun var intressant på sina ställen. Speciellt gillade jag mannen (i min auditiva värld) som knäppte med sin penna under vissa perioder av intervjun.

Hauerwas berättar hur han inte ville skriva en autobiografi för han tänker sig att skriva en autobiografi är en övning i narcissism. Men han var narcissistisk nog för att göra det som han blivit tillfrågad att göra. Han berättar hur hans liv hade formats av vänskap och hur dessa vänskaper format honom till den han är, vare sig det var vänner som lärt honom filosofi eller arbetskompisar som ser på världen på ett annat sätt. Han berättade också om hur han då han blev teolog steg in i värld som hans föräldrar inte förstår. För Hauerwas är inte Gud något lättförståeligt/naturligt, som för hans fru, han är av naturen god, hans fru är av naturen kristen. Han tycker att det inte är bra att vara av naturen/naturligt något, han tycker att man skall läras genom vana att bli något. Det är sådana uttalande som den auktoritetsälskande människa jag är gillar.

Hauerwas och Milbank diskuterar om deras tro och om förhållandet till det katolska och varför de inte vill vara katoliker. Tror att de är inne på samma spår då de säger att det är så individualistiskt. Trots att Milbank tycker att Church of England, den anglikanska kyrkan, är ganska katolsk i sig, eller i alla fall en regional form av katolicism.

Varför är inte världen intresserad av liberal teologi frågar Bretherton? Tydligen är det något fel på liberal teologi. Milbank tycker att teologin skall vara trogen sig själv och göra återkomst  i det allmänna rummet istället för att vara något av naturalism och religionsfilosofi som det är idag dominerar där. Vaclav Havel sade att en ateistisk värld är en farlig värld, vilket jag håller med om. Hauerwas gillar inte ordet allmänna eller offentliga rummet. Hauerwas förstår inte att det finns teologi som inte skulle vara tilldragande för varje människa. Om det inte är det så är det inte teologi.

Milbank och Hauerwas skriver teologi på olika sätt anser Hauerwas. Milbank göra stora historiska svep och vill helst vinna i vad jag förstår i den teologiska diskussionen då han skriver. Hauerwas vill enbart överleva och skriva utgående från den praktiska församlingsgemenskapen och fundera teologiskt vad t.ex. lust innebär för människan i dag. Det är så sant, om man inte fäster orden och teologin i det konkreta så har det ingen betydelse, det blir bara ord. Over and out from the Sleeping Eagle.