Pro 40 poäng, nu är det bråttom: kapitel 10 i Yoders bok

Läser igenom mina föregående inlägg och märker att de inte är så strukturerade. Saken är nämligen så att Patrik kommenterade mitt föregående inlägg och gav synpunkter på hur han uppfattat vad Yoder menar med att underordna sig på ett revolutionärt sätt. Blev smått irriterad då jag läste inlägget för att jag hade tänkt ungefär på samma sätt som han. Förstår man inte det ur texten jag skrev???? Nej det gör man inte. Jag har inte värst strukturerade inlägg eller åsikter. Skall försöka göra bättring J

Tredje sista kapitlet i Yoders bok ”Jesu politik” heter ”Varje människa skall underordna sig: Rom. 13 och statens auktoritet”. Kapitlet handlar om hur statsmakter eller kanske snarare kristna försvarat/-ar faktumet att den/de deltar i krig med hjälp av Romarbrevets 13e kapitel. Kapitel 13 har traditionellt tolkats som om det vore den kristne medborgarens plikt att delta i krig som staten för. Yoder är av en annan åsikt. Surprise?!

Han ger en alternativ tolkning till bibelstället och ifrågasätter att den kristne statsmedborgaren måste delta i ett krig som staten för. Hans linje gällande krig och staten har vi fått läsa i även de föregående kapitlen. I detta kapitel ifrågasätter Yoder om man som medborgare måste lyda överheten eller visa underordnande då det gäller krig. Han anser att man på basen av en annorlunda men korrekt översättning av Romarberevets 13e kapitel och Matteusevangeliets femte kapitel kan komma till den slutsatsen att en medborgare endast behöver underordna sig, inte lyda, staten. Dessutom har Gud inte gett sitt godkännande till dem som styr staten utan ordnar dem enbart.

Jag måste säga det som jag sagt tidigare att jag har, eller haft, en stark tilltro till auktoriteter. Jag har vaggat mig i den tron att staten har rätt även i denna fråga, vi skall försvara oss om det blir nödvändigt. Å andra sidan så måste man ställa sig frågan om man kunde tänka sig stå i den linjen som skall skjuta ned någon. Mitt svar är nej, eller vem vet. Med lite nationalistisk propaganda kunde säkert även det vara möjligt. Hur kan jag då säga att krig vore rätt, även om det är frågan om försvar, om jag inte själv kan stå och skjuta människor. Men lite svårigheter skulle jag nog få genom att ställa mig upp mot auktoriteten, dvs. staten. Jag måste med andra ord fortsätta och fundera på min starka tilltro till auktoriteter.

Min syn på staten och Gud är att Gud finns överallt, dessutom kan hon ingripa hur som helst om hon så skulle vilja. Men, Gud kan enbart påverka genom människor i vår värld, tack vare kärlekens natur. För Gud älskar människor. Staten och dess ledning består av människor. Människor är inte hela pga. av synd, så hur kunde då medborgare kunna lita fullt och helt på statsledningen?  Hur kunde medborgaren lita på att ledningen i landet vet vad som är bäst? Jag kan inte tänka mig att krig någonsin är rätt. Inte i Guds namn eller någon eller något annat namn.

Ha! Detta inlägg blev inte desto mera strukturerat än de föregående.

Pro 40 poäng: kapitel 9 i Yoders bok ”Jesu politik”

Jaahans. Då sitter jag här i Blåa och skriver om Yoders bok..igen...denna gång dock om kapitel 9 som handlar om att underordna sig på ett revolutionärt sätt. Verbet underordna sig tycker jag är fult för det associerar jag med slavar och andra som på helt fel grunder tvingas till något det inte vill.

Så hur kunde man då underordna sig på ett revolutionärt sätt? Det har något att göra att man vill underordna sig frivilligt och inte ha ett behov att krossa världens strukturer. Varför skulle man ha ett behov av att krossa världens strukturer då dessa strukturer inte är bestående, de försvinner förr eller senare, skriver Yoder. Jesus var den förste som underordnade sig på ett revolutionärt sätt. Han visade konkret vad det innebar genom hans lidande och död.

Yoder vill visa än en gång att Jesus har något att ge socialetiken idag. I anknytning att underordna sig tar Yoder fram hustavlorna som finns i Bibeln i t.ex. Kolosserbrevet 3:18 ”...Ni kvinnor underordna er era män...Ni män älska era hustrur och var inte elaka mot dem...”. Yoder skriver att han anser att hustavlorna i Bibeln fortfarande är viktiga och att vi, liksom fornkyrkan, inte behöver använda oss idag av andra källor då det gäller etik.

Hustavlorna i Bibeln vänder sig både till den som underordnar sig och till den under vilken man ordnar sig. Yoder säger att det skulle vara en vänlig uppmaning till att underordna sig sin medmänniska och detta underordnande gäller bägge parterna. För det är ju ingen skillnad i värde. Aj inte? tänker jag. Nog i vår fallna värld. Men inte kanske inför Gud. Tankepaus slut.

Det att man underordnar sig handlar om att vara fri från bekymmer. Kanske det handlar om att sluta vaka över sitt värde och sin ställning, för i det är en kamp om makt. Om man vet sitt värde i Guds ögon kanske man slutar vaka över det in andras ögon. Yoder skriver att vi som kristna är kallade till frihet i Kristus och att vi kan uppnå frihet oberoende av vår ställning i förhållande till andra. Dessutom kommer Herrens dag, den dagen då vi alla skall befrias.

Jag förstår Yoder till en del. Jag tror att om man älskar sig själv och känner, samt vet att Gud älskar en behöver man inte hela tiden bli bekräftad av andra människor. Om man gillar sitt eget liv och är stolt över det man åstadkommit behöver man inte känna mindervärdeskomplex. Man måste fundera på vad som är viktigt och i vad man lägger värde, är det status, pengar eller andra människors beundran? 

Men till en del är jag inte säker på vad Yoder menar. Varför skall fruar underordna sig sina män? Varför kan man inte sträva efter att vara jämlika? Vad är det för fel på jämlikhet undrar jag.

Pro 40 poäng: kapitel 8 i Yoders bok ”Jesu politik”

Kapitel 8 i Yoders bok ”Jesu politik” heter ”Kristus och makten”. Yoder poängterar det Patrik skrev i sin kommentar till mitt förra inlägg. Enligt Yoder handlar Jesu budskap inte att man som ensam individ skall förändra världen utan att man skall göra det som en gemenskap. Men då vill jag invända att en gemenskap alltid består av individer och vad skall man göra i en värld, ett samhälle, en gemenskap som är präglad av individualism?  Ärligt tycker jag att det låter som något roligt, att bilda gemenskap. Yoder skriver något jag inte överhuvudtaget tycker stämmer överens med den kyrka jag känner och besöker. Han skriver att kyrkan skall vara en förebild då det kommer gemenskap av olika människor. I kyrkan skall det inte finnas strukturer som i det övriga samhället, strukturer som har att göra med makt, social rangordning  etc. Till min sorg är det samma som gäller i samhället vad beträffar gemenskap och makt som gäller i min kyrka, med vissa undantag.  Strukturen, systemen och sammanhållning är ganska lik som i det övriga samhället. Men det jag tycker är bra är att man åtminstone predikar om en annorlunda struktur och gemenskap.

Yoder skriver om strukturer och makt i detta kapitel, dessutom tar han fram Kristi gärning och makterna. Yoder tar fram ett ord som maktstruktur, han säger att denna kan var synlig eller osynlig. Och om jag förstår honom rätt så är struktur alltid mera än beståndsdelarna. Jag märker nu att jag hela tiden försöker läsa i hans text om världens makt och strukturer men Yoder skriver istället om Den som har Makten, Gud. Genom Kristus frälsningsgärning har Gud triumferat över maktens sanna natur. I kyrkan skall vi leva i gemenskap som är fri från makten. Vi skall inte ha pengabegär, vi skall inte dela upp människor enligt social klass, vi skall inte understöda nationalism och motarbeta social orättvisa. Kristus har frälst oss en gång för alla. Som Johann Cristoph Blumhardt skriver: ”hela världen är hans”.

Att vara fri från makten tycker jag låter som ett bra hopp att leva i, men kan man faktiskt någonsin bli det? Som människor lever vi inte som öar, vi är alltid en del av en gemenskap. Kan man som en människa i ett samhälle leva fritt i Finland? Jag tror att man kan till en del. De vänner man har kan dock bytas ut. Livsstilen förändras. Det som man tycker är viktigt byts ut. Men det som är det viktigaste är att man uppmärksammar allt det som binder, för det är  inte alltid man är medveten om det.

Pro 40 poäng: kapitel sju i Yoders bok ”Jesu politik”

Kapitel sju i Yoders bok ”Jesu politik” heter Kristi lärjunge och Jesu väg. Kort och gott kunde man säga att Yoder funderar i detta kapitel vad det innebär att vara Kristi lärjunge och att vandra på Jesu väg. Yoder anser att evangelierna är tydliga med vad det innebär att vara Jesu lärjunge. Det innebär inget mystiskt och psykologiskt. Människan behöver inte heller eftersträva någon slags moralisk helighet eller att leva som Guds avbild. Människans ställning som Guds avbild ifrågasätts inte i GT, inte heller i NT då människan har hjälp av den Heliga Anden. ”...om vi älskar varandra, är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss...” (1 Joh 4:12).

Vad jag förstår motsätter sig Yoder att man skall efterlikna Jesus på andra sätt än att dela hans öde. Människan skall byta ut viljan att härska till viljan att tjäna och fientlighet till viljan att förlåta. En kristen skall:

-          vara i Kristus, för att förbli i honom skall vi leva så som han gjorde

-          dö med Kristus och ha del i hans uppståndelseliv, Jesus dog för oss därmed är vi döda från synden, men skall leva för Gud

-          älska som Kristus älskade dvs. ge oss själva, inte som den Gyllen regeln uppmanar ” ”...det ni vill att människor skall göra emot er, skall ni också göra mot dem...” utan ”Gör som Fadern gjorde genom att sända sin Son”

-          att tjäna andra som han tjänade

-          att underordna sig

-          att lida med Kristus är en del av att vara hans apostel

-          att dela den gudomliga förnedringen

-          ge sitt liv som han gjorde

-          lidande tjänar-ställning istället för härskarställning

-          acceptera som han oskyldigt lidande utan att klaga

-          utstå med Kristus eller liksom han världens fientlighet, såsom företrädare för rikets sak

-          döden innebär befrielse från syndens makt

-          döden är profeternas öde; Jesus som vi följer, följde dem redan

Låter svårt att dela Jesu öde. Vad innebär det att dela Jesu öde? Att dela det fullt och helt och inte enbart i kyrkan? Men nog låter det här ganska extremt: ge sitt liv som han gjorde. Vad betyder det ens i mitt liv, leva pacifistiskt kanske? Hur är det med att underordna sig då? Underordna mig vad? Statsmakten? Ledarna i kyrkan? Gud? Tjäna andra som han gjorde låter sådär någorlunda förståeligt tycker jag. Men detta låter nog svårt. Mycket svårt. Jag börjar låta som en papegoja.

Pro 40 poäng: kapitel 3,4 och 5 i Yoders ”Jesu politik”

Jag har läst kapitel 3,4 och 5 i Yoders bok ”Jesu politik”. Kapitel tre handlar om vad Jubelåret innebar för judar och vad det kunde innebära för kristna idag. Jubelåret innebar för judarna bl.a. en frigivning av alla skulder och att man skulle låta jorden stå osådd. Högst antagligen var det enbart anvisningen om att låta jorden stå osådd som efterföljdes. Yoder tar fasta på hur judarna försökte kringgå Jubelåret genom att ge det i uppgift till någon annan, en domstol, att driva in skulderna. Jesus påpekade att Jubelåret likt sabbaten var till för människan, inte tvärtom. Jubelåret likt sabbaten skall göra människan fri. Det finns så mycket som binder människan som t.ex. habegär till pengar eller saker man kan köpa med pengar. Även de som inte har så mycket pengar kan också vara fixerade vid pengar. Kanske det viktiga är att människans skall fundera över sitt förhållande till pengar.

Det som jag tyckte var intressant var det Yoder skrev om Fader vår bönen. Han kallar bönen för en riktig jubelårsbön. Han tar fasta på verbet förlåta i meningen ”...Och förlåt oss våra skulder såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro...”. Han skriver att det grekiska ordet opheilema är specifikt för penningskuld inte en slags överträdelse av typen fula ord eller mobbning etc. Jag funderar då jag läser detta hur det skall gå då man lånar pengar. Skall man som god kristen aldrig be tillbaka lån? Kanske det betyder det, kanske inte, för det står också i Bibeln att den som står i skuld till någon inte skall dröja eller vänta med att betala tillbaka sina skulder. Pengar är bäst för människan då de är värdelösa.

Kapitel 4 och 5 handlar om krig och icke-våldsprincipen. Yoder tar fram en bild av en krigande Gud och hennes folk som emellanåt tycks förespråka icke-våld. Han tar fram Bibeltexter där Gud och hennes folk drar ut i krig och vinner. Han tar fram att Jahve räddar mången gång sitt folk ur knipa genom att strida för det. Hennes utvalda folk behöver inte göra något...annat än att lyda och hålla sig till den enda sanna Guden. Han säger att krig var ofta ett resultatet av att det utvalda folket inte vill hålla sig till sin Gud. Ett exempel på icke-våldsprincipen bland judar är då de ställde till med en fredlig proteststrejk mot Pilatus för att han skulle ta ned kejsarens bild som han fått order om att lägga upp i Jerusalem. Trots att Pilatus hotade med våld svarade judarna inte med våld utan var färdiga att dö för sin saks skull. Samma sak hände då judarna vägrade dyrka Caligula som gud. En strejk utbröt och kejsaren måste retirera p.g.a. detta kollektiva ickevåldsmotstånd. Tänk om Finland skulle gå inför att inför en icke-våldslinje i armén. Man skulle avskaffa armén. Tänka sig.

Pro 40 poäng 32 kvar, L'Arche, om svaghet och gemenskap.

Jag lyssnade på, eller snarare läste, ABC:s radioprogram Encounter som denna gång berättade om L’Arche. L’Arche är franska och betyder Arken. Arken syftar på Noaks ark. Det är kanske det som det är frågan om i L’Arche boendekommuniteter som numera finns över hela världen. Det är en gemenskap trots att man är olika, som djuren i Noaks ark. I L’Arche boendekommuniteterna bor förståndshandikappade människor, kärnmedlemmar, tillsammans med sina assistenter i en anda av ömsesidig vänskap.

L’Arche grundades av Jean Vanier en kanadensisk katolsk filosof som blev så illa rörd över den ställning förståndshandikappade hade i hans samhälle efter att han besökt olika institutioner för människor med handikapp. Dessa människor ansågs inte ha något värde och behandlades därefter. Vanier valde därför ut två förståndshandikappade män och flyttade ihop med dem.  

L’Arche handlar också om fostra till fred. Om att vara tillsammans med människor som är annorlunda och som p.g.a. handikapp kan ha svårt att kommunicera. Då måste man hitta alternativa sätt att prata med varandra. Dessutom måste en assistent ofta ta det lugnt med en kärnmedlem för att saker och ting inte helt enkelt går fort undan. Detta fostrar tålamodet. Tålamod i sin tur ger insikten om att försoning tar tid och att vi inte behöver känna oss hotade av något som är annorlunda. Detta tycker jag är beskrivande av många människor man möter idag. De är så mitt upp i livet och har bråttom, så bråttom att de inte är närvarande. Kroppen är närvarande, men inte sinnet. En sådan människa får man inte kontakt med och därmed är det ganska svårt att känna gemenskap med.

L’Arche handlar också om hur man i samhället bemöter svagheter. Kommer och tänka på åldringar och min gradu som skall handla om eutanasi och Torbjörn Tännsjö. Då man möter svaga eller utsatta människor möter man samtidigt sin egen svaghet och utsatthet. Endera vill man inte veta något av den/dem eller så möter man den/dem med ilska och vill att de(n) skall försvinna. Eller så tillåter man den/dem och bekantar sig med den/dem.

Jean Vanier har sagt att de som inte kan dölja sitt handikapp inte heller tillåter att deras assistenter gör det. Ett liv med handikappade människor innebär en radikal självkonfrontation. Då jag ser en handikappad människa känns det ofta som om jag ville börja gråta, inte för att jag tycker synd om denna person utan för att hon/han får bära sin bristfällighet så att alla kan se den men jag måste dölja den och försöka för brinnkära livet vara stark, vilket jag ändå inte är.

Jag är så rörd efter att jag läst detta program att jag inte vet vad jag skall säga. Det är just sådana handlingar som jag skulle vilja göra men är för rädd för. Det är just sådana osjälviska människor som rör min själ.   

Pro 40 poäng, 36 kvar. Radioprogram om Guds stad.

Jag sade att jag skulle återkomma angående radioprogrammet där olika män diskuterar Augustinus bok Guds stad. Nu gör jag det. Männen som diskuterade är Charles Mathewes, John von Heyking, Lawrence Cross, John Milbank och Thomas Smith. Skall försöka ha överseende med att det är enbart män som deltar i diskussionen...

Det första tema som diskuteras i radioprogrammet är vad ett imperium är. Vad innebär gränser, invånare, makt och mål/mening i ett imperium. Har månne Cavanaugh läst Augustinus? J

Det andra tema är människans synd och om hur den påverkar samhället och dem som skall sköta de gemensamma ärendena i samhället. I samband med detta tema diskuterar de bl.a. om man helt kan utplåna det onda eller om det snarare är en fråga om som Augustinus säger det en attityd av hopp. Med det menar Charles Mathewes att Augustinus menar att människan ser sin brustenhet och sjabbighet men ser även vid sidan om det stunder av nåd, medlidande och barmhärtighet. Detta innebär en attityd av hopp. En attityd av hopp som möjliggör att man som kristen strävar efter jämlikhet och social rättvisa i samhället och världen, trots att synden hela tiden är närvarande. Detta hopp har jag haft, men hela tiden tänkt att det är dags att bli vuxen och sluta tro att saker och ting kan bli bättre. Hädanefter hänvisar jag bara till Augustinus.

Det tredje temat skulle jag säga är hur Augustinus ser på människan. John Milbank säger att man i dag inom politiken tänker pessimistiskt på människan. Man tänker att hon av naturen är egoistisk och endast söker sitt eget goda. Augustinus hade en mer positivare syn, han var kanske mer realistisk men lade trots det ett stort hopp vid att människan kunde förändra sig och börja bete sig annorlunda. Det är i förhållande till andra allting sker. Och det är genom handlingar som förändring sker. Om man gång på gång väljer det goda så kanske en förändring sker.

Det fjärde temat är Augustinus synsätt på människan i politiken. Thomas Smith säger att Augustinus skrev att människan går med i politiken med olika slags motiv och att människan måste ge akt på dessa sinsemellan motstridiga motiv. Dels vill man gå med i politik för att man tänker att man har något att ge sitt samhäller och dels har man även lusten att dominera. John von Heyking anser att Augustinus skulle säga att politik är något personligt, något man måste göra ansikte mot ansikte och en själ åt gången. Det är kanske så också människor tar ett större ansvar genom att tänka att det jag gör har en inverkan i medmänniskan. Som ringar i vattnet. Om man har ett ansikte på sin medmänniska tror jag att politik ser annorlunda ut.  

Ett femte tema som jag gestaltade var också kyrkans ställning/plats i samhället. John Milbank säger att kyrkan misstat sin inverkan på samhället inom olika områden som undervisning, kommunal verksamhet och politik. Milbank anser att kyrkan skall återta sin inverkan inom olika områden i samhället genom att börja påverka inifrån, t.ex. god businessetik inom företag. Detta är något som Cavanaugh inte är överens om. Enligt det vi läste av honom anser han att kyrkan skall köra sitt eget race och ha sina egna mål för det eftersträvansvärda i samhället. Kyrkan är de människor som finns i den. Kristna människor finns inom lika områden i samhället. Jag är kanske mera för tanken om att kristna måste påverka där de är och genom de människor de möter, bli ett ansikte för det kyrkan står för. Vilket är svårt. Sjukt svårt.