Varning! Detta blogginlägg överskrider det angivna teckenantalet med 1010 tecken. Sluta läsa vid ordet kanske om du inte vill läsa fler än 2000 tecken.
Den första och andra läsningen vi hade för lektion fyra var martyrakter. Dessa beskrev hur martyrerna hade vittnat i rättegångar mot dem. Det som slog mig i texten är hur fanatiska martyrerna var i sin tro. Fick associationer till muslimska självmordsbombare. De kristna martyrerna vägrade att offra för kejsarens genius, men gjorde det som inte stod i strid med deras tro, vad gäller skulder och skatter. De var så fanatiska i deras tro att de var färdiga att dö, skulle jag vara färdig att dö för min tro idag? Patrik talade om det eskatologiska perspektivet i detta sammanhang. Om vi som kristna tänker oss att den kommande världen med Gud är det vi ser framemot och att denna värld är något vi färdas igenom för att komma dit, så borde det väl inte vara hemskt att dö för sin tro? Jag känner till denna värld, vet ingenting om den kommande. Jag tror jag mer hoppas på att denna värld skall förändras till det bättre och så hoppas jag på att få se Gud då jag dör. Sen någon gång...när jag hoppeligen är gammal. Men nej, jag har nog inte funderat på att den kommande världen är det jag siktar på i hela i mitt liv. Jag hoppas, men hoppet är inte så starkt.
Patrik tog upp tre punkter som de kristna genom deras leverne, speciellt i gudstjänstfirandet, utgjorde ett hot mot staten: för det första inkluderade man fria o slavar, fattiga o rika o olika raser, för det andra så innebar firandet av nattvarden att alla åt med alla och av allas vin och bröd som man hade som sed att samla in för nattvardsfirandet. Detta ansågs vara perverst. Men helt lätt var det inte heller, för i något av de paulinska breven (om jag minns rätt) påpekar han detta att alla skall äta på samma plats att man inte skall dela upp församlingen.
Jag tycker inte att det är lätt idag heller. Jag anser att nattvarden kanske blivit något av en individuell samhörighet. Så som jag ser det så handlar inte nattvardsfirandet enbart om att enskilt ta emot Kristus vid nattvarden utan det handlar om att fira nattvarden tillsammans och att i Kristus som är närvarande bli en enda kropp i nattvarden. Inte enbart då man en gång i veckan syns på gudstjänst i en timme, utan också i vardagen. Ha en gemenskap utanför gudstjänsten också. Nattvardsgemenskapen i min församling är som grannar i ett höghus. I alla fall i mitt höghus. Jag vet vad de heter, för det står på dörren, men inte känner jag dem och inte skulle jag fråga dem om hjälp om jag behövde mjöl eller så...kanske om jag var fem före död o blodet sprutande från någon artär kunde jag ringa på grannens dörr.
Den tredje och sista läsningen var ett avsnitt ur Augustinus Guds stad. Även här dök det eskatologiska perspektivet upp som då vi pratade om martyrakterna. Patrik frågade vad hopp är? Jag funderade att det är något man har i nutiden för framtiden. Hoppet är något positivt, något man vill att skall förändras till det bättre. Såg det som stod på Patriks lärarblogg om hoppet. Håller med om att det kristna hoppet är så han beskriver det, men tänker ändå att jag själv gör en god handling inte för att jag är kristen utan för att jag är en människa och det är så min icke-kristna far lärt mig att göra. Hmmm....jag funderar vidare...
Dessutom lyssnade jag på den semi-frivilliga radiointervjun som även således handlade om Augustinus Guds stad. Eller snarare om Guds stad i dag. I intervjun deltog män från Australien, Storbritannien och USA och diskuterade om Augustinus bok. Det jag kommer ihåg från intervjun var libido dominandi och hur någon av männen (Milbanks?) talade om hur man kunde försöka förändra på marknadsekonomi-fokuserade-samhället bl.a. genom att börja ändra företag inifrån. Mer om detta senare.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti