Pro 40 poäng: Kapitel 1 & 2 av Yoders Jesu politik

I kapitel numero uno av Yoders bok ”Jesu politik” vill Yoder helt enkelt fråga som rubriken för kapitlet lyder ”Är messiansk etik möjlig?”.  Yoder försöker se hur han kunde bygga en bro från Jesu tid till vår tid utan att trassla bort sig i fina tankestrukturer och samtidigt ge något till etiken. Han säger att han vill göra ett amatörmässigt försök att kombinera nytestamentlig exegetik och nutida socialetik, trots alla problem som han är medveten om att detta försök medför, men vill ändå framhålla att ”bron från kanon till det närvarande är redan tillräckligt lång”.

Yoder utgår ifrån att Jesus hade något konkret att säga om sitt samhälle, dess strukturer och hur människor skall behandla varandra i sin tid. Yoder anser att Jesus fortfarande är aktuell för etiken. Yoder skriver att de förekommit motiveringar genom den kristna historien med vars hjälp man gjort Jesus icke-relevant för etiken. Dessa sex motiveringar är:

-          Allt Jesus gjorde och sade, hans etik, är irrelevant för det gällde bara för en kort tid. Kanske, typ, för den tid han levde.  Inte kunde han veta något om ett stabilt samhälle, för han tänkte ju sig att världens snart skall förgås. O for crying out loud han predikade ju att man skulle sälja hela sin egendom och inte använda våld eller självförsvar, dessutom hade han ingen familj som normala människor i ett modernt samhälle har

-          Jesus var landepaukku, han visste hur det lilla samhället med tät sammanhållning där alla känner alla var uppbyggt, inte kan han väl ha något att säga till om problem som uppstår i större samhällen och organisationer.

-          Jesus och hans anhängare hörde till en liten minoritet som vittnade om Guds rike. Nu då kristna i en del länder hör till majoriteten förväntas kristna att svara på alla slags frågor och ta ansvar o.dyl. som inte förväntades av Jesus i hans situation.

-          Allt vad Jesus sade skall man tolka så där andligt och mytiskt, inte anta för en sekund att det han sade eller gjorde ville han att hans efterföljare konkret skulle göra eller säga

-          Jesus ville att människan skulle dyrka Gud och endast Gud. Människan skulle inte bry sig om mänskliga värden. Detta betyder att alla mänskliga värden är relativa, eftersom de är mänskliga och begränsade, inte gudomliga och oändliga. Man kan alltså inte se Guds vilja i någon mänsklig etik eller mänskliga värden.

-          Jesus ville att man skulle se på honom dogmatiskt. Han kom främst för att försona människors synder. Hur han levde eller vad som ledde till hans död är irrelevant för etiken.

I det andra kapitel går Yoder igenom Lukasevangeliet och har som fokus Gudsriket som tränger in i vår värld genom Jesus. Därför är inte läsaren förvånad över att rubriken för kapitlet är ”Riket som kommer”.  Yoders politiska läsning av de olika händelserna av Jesus liv med de sex punkterna ovan i minnet, minus ironin, ger en annorlunda läsning av evangeliet. Yoder tar fram: hurdan kung som väntades födas i texten om bebådelsen (han skulle mätta de hungriga, störta härskare från troner o.s.v.) skattskrivningen vid Jesu födelse, han får sitt uppdrag av Fadern i dopet, frestas av djävulen med olika alternativ som skulle kunna visa hans makt och fram till avrättningen av Jesus. Det som är intressant är att Yoder inte tar med uppståndelsen. Han diskuterar endast varför Jesus dödas och vad som lett till hans död. Yoder beskriver frigivningen av Barabbas som något stort, han säger att Barabbas var en rebell, men att Pilatus trots det friger honom istället för Jesus. Detta betyder att det Jesus gjorde och sade hade en betydelse i samhället.

Det han gjorde var inte något alltigenom andligt och heligt utan Jesus var genom sin verksamhet någon som de romerska myndigheterna ville kväsa för att han potentiellt kunde vara ett hot mot den romerska makten. Yoder säger att korset är början till Guds rike som skall komma. I Guds rike finns en ny ordning som i högsta grad har något att ge etiken i dag.

Jag tycker att denna politiska läsning av Lukasevangeliet är något helt annorlunda än jag är van med. Kände igen mig på flera av de sex motiveringar som enligt Yoder är försök att göra Jesus irrelevant för etiken. Det enda är, som jag sade på timmen, tror jag att detta gör att vara kristen ganska svårt. Det känns enklare att lite dilla på om andliga saker i kyrkan, lite be och tänka sig att allt är bra. Svårare blir det om man konkret måste börja arbeta med att Guds rike skall komma på jorden. Det är ju sådant där som radikal vänster eller grönapartister med rastahår sysslar med. Försöker göra världen till en bättre plats. Måste jag som kristen utgå ifrån att jag måste göra samma sak? Dock utgående från andra premisser och med olika mål, men ändå. Jag tycker det är mysigt att inte enbart leva i samhället utan lite också utav det.

Lektion VI: Hauerwas och ledarskap + lite kyrkotukt

Igår var det dags för den sista föreläsningen i Politisk Teologi. Inför den läste vi kapitel fyra ur Stanley Hauerwas bok ”After Christendom?”. Kapitlet handlade om kyrkans politik och bl.a. hur kyrkan saknar starkt ledarskap. Ett ledarskap som skulle bestå av kunniga teologer, som vågar ha auktoritet, men inte är auktoritära.

Jag upplever att vår kyrka saknar starkt ledarskap, medlemmarna är splittrade från varandra och inuti. Förstås är alla ledare inom kyrkan inte tandlösa, men nog råder det även inom kyrkan en vinterkrigsanda. Med vinterkrigsanda menar jag kulturen vi har i Finland då någon frågar om du kunde tänka dig att bli ledare, På den frågan är det klart att man säger ”ja!” vare sig man har egenskaperna för ledarskap eller inte för man lämnar ju inte kamraten i sticket. Jag skulle vilja se starka ledare som vågar vara präster och människor.

Att våga vara människa innebär att våga möta och komma en annan människa nära. Dessutom är en präst en präst som skall våga fråga hur jag har det med Gud och ta mig med om jag inte varit i kyrkan på en tid. Uppmuntra mig att tillhöra  församlingsgemenskapen. Ofta är det som så att präster måste rusa till en förrättning efter högmässan och inte har tid att träffa sina församlingsmedlemmar.

Utan starkt ledarskap irrar församlingsmedlemmarna omkring och tänker sig att de i sin ensamhet skall tro och klara av allt på egen hand. Hur kan den evangeliska lutherska kyrkan tänka sig att människor som kommer till tro skall klara av att ta hand om sin tro på egen hand om man inte hjälper dem med undervisning och Bibelstudier och högmässor?

Hauerwas anser att församlingsledarna måste lära sina medlemmar vad det är att vara kristen, i en gemenskap, som ber, lär sig vara syndare och förlåtna etc. O på tal om syndare anser Hauerwas att man skall praktisera kyrkotukt. Men om detta skulle ske i min församling är det som om mina privata gränser övertrasseras, jag menar ingen människa vill höra en annan människas bekännelser, det känns inte bra, det känns för privat. Vad skulle förhindra att församlingsmedlemmarna inte skulle berätta vad de hört i kyrkan vidare? Skulle det inte vara att gotta sig i den andras misär? Å andra sidan skulle ju alla måsta bekänna sin synd offentligt i kyrkan och ingen är utan synd så.... Varför synder skall man bekänna? Skall alla i tur och ordning göra upp en lista och sedan läsa den i mässan på söndagen? Men sade inte Hauerwas att synd inte är en enskild människas ångest och skuldkänslor utan att synd är något gemensamt för alla människor som vi måste bekänna gemensamt? 

Inför lektion VI: Hauerwas och hur göra lärjungar.

Dagens text av Hauerwas handlade om hur "göra" lärjungar, att kyrkan borde ha teologiskt kunniga äldre, präster etc som skulle visa ledarskap och skulle lära de nya medlemmarna att vara kristna. För att vara etiskt sensitiv eller att vara kristen är något man lär sig och inte kan från början.

Lektion V Om Cavanaugh och gemenskap i staten versus Kristus dvs. nattvarden

Idén om gemenskap återkom även i denna text ”The Myth of the State as Saviour” av William T. Cavanaugh ur boken ”Theopolitical Imagination”.

Texten gick historiskt igenom förhållandet mellan kyrka och stat, samt statens frälsningsplan. Från att kyrkan och staten varit en och samma sak, har kyrkan och staten separerat och kyrkan stått ovanom staten för att sedan börja existera sida vid sida för att staten tills slut står ovanom staten. Detta maktförhållande har lett till, enligt Cavanaugh, att religion uppkommit, tro privatiserats, en falsk tro om staten är neutral, står för fred, mångfald och samhörighet av dess medborgare.

Cavanaugh anser att statens frälsningsplan ser ut som Hobbes bild av Leviathan, människorna har inte gemenskap med varandra, utan är enskilda individer och varje medborgares blick är riktat på statsmakten. Så länge mångfalden praktiseras inom den privata sfären och inte har ett så stort politiskt inflytande är det okej. Staten Finland har vissa gränser och om dessa gränser hotas drar Finland ut i krig för att försvara sitt område. Cavanaugh skriver att gemenskapen och freden mellan medlemmarna i staten garanteras med våld.

Den enda frälsningen, som Cavanaugh skriver, är gemenskap i nattvarden. I nattvarden blir vi alla delar i Kristi kropp. I nattvarden finner man en gemenskap som går utöver landsgränser, i nattvarden och vi är alla medborgare i samma land. Det finns inget ditt och mitt i nattvarden för att Gud är både givaren, gåvan och mottagaren.

Jag har funderat på gemenskap efter att vi läst martyrakterna och Augustinus....och efter att jag var på Trädis här om veckan. Trädis är ett ställe för SLEF:s ungdomsamlingar i Åbo. Jag tror att jag är den sista som väntas delta en kväll på Trädis. Jag är liberal teolog och kvinna som ämnar bli präst. Kändes som om jag spionerade på den motsatta sidans enheter och skulle vilken minut som helst bli deporterad från stället. Kände mig lite skyldig för att jag tog av deras smörgåsar och te. Var säker på att någon skulle kräva en förklaring av mig över dogmer av olika slag. Trots att föreläsningen innehöll upprepade gånger orden sant och rätt, fanns det även bra poänger gällande temat ”Vad är kyrkan?”. För övrigt gav föreläsning ångest som jag hade då jag som nyfrälst oroade mig att hamna i helvetet vilken minut som helst, då jag inte visste om min lära/etik/tro var sann och rätt eller om prästen i min församling var djävulen i ett lamms klädnad.

Kvällen var trevlig och mina studiekompisar välkomnande, men en sak gjorde mig ledsen. Jag insåg att mina studiekompisar ryms i min kyrka, men inte jag i deras. Jag började fundera vad jag kunde göra för att vi en dag kan mötas i gemenskap i nattvarden. Idag ses mångfald inom kyrkan som ett hot av de flesta och det är denna mångfald som utgör ett hinder för gemenskapen i nattvarden. Min kompis brukar skämtsamt säga att ALLA är välkomna till kyrkan, MEN inte homon, lama, lytta, fula, de som tror fel o.s.v. Cavanaugh tycker att det är bättre för kyrkan om man är olika, men riskerar inte kyrkan endera att bli suddig i konturerna eller för snäv? Eller kanske detta inte är ett problem för Cavanaugh? Tror jag skall fortsätta läsa boken.

Cavanaugh, William T. Kapitel 1. The Myth of the State as Saviour

Jag håller på med dagens text....Har den läst tills lektionen...

Lektion IV: Om martyrer och Augustinus

Varning! Detta blogginlägg överskrider det angivna teckenantalet med 1010 tecken. Sluta läsa vid ordet kanske om du inte vill läsa fler än 2000 tecken.  

Den första och andra läsningen vi hade för lektion fyra var martyrakter. Dessa beskrev hur martyrerna hade vittnat i rättegångar mot dem. Det som slog mig i texten är hur fanatiska martyrerna var i sin tro. Fick associationer till muslimska självmordsbombare. De kristna martyrerna vägrade att offra för kejsarens genius, men gjorde det som inte stod i strid med deras tro, vad gäller skulder och skatter. De var så fanatiska i deras tro att de var färdiga att dö, skulle jag vara färdig att dö för min tro idag? Patrik talade om det eskatologiska perspektivet i detta sammanhang. Om vi som kristna tänker oss att den kommande världen med Gud är det vi ser framemot och att denna värld är något vi färdas igenom för att komma dit, så borde det väl inte vara hemskt att dö för sin tro? Jag känner till denna värld, vet ingenting om den kommande. Jag tror jag mer hoppas på att denna värld skall förändras till det bättre och så hoppas jag på att få se Gud då jag dör. Sen någon gång...när jag hoppeligen är gammal. Men nej, jag har nog inte funderat på att den kommande världen är det jag siktar på i hela i mitt liv. Jag hoppas, men hoppet är inte så starkt.

Patrik tog upp tre punkter som de kristna genom deras leverne, speciellt i gudstjänstfirandet, utgjorde ett hot mot staten: för det första inkluderade man fria o slavar, fattiga o rika o olika raser, för det andra så innebar firandet av nattvarden att alla åt med alla och av allas vin och bröd som man hade som sed att samla in för nattvardsfirandet. Detta ansågs vara perverst. Men helt lätt var det inte heller, för i något av de paulinska breven (om jag minns rätt) påpekar han detta att alla skall äta på samma plats att man inte skall dela upp församlingen.

Jag tycker inte att det är lätt idag heller. Jag anser att nattvarden kanske blivit något av en individuell samhörighet. Så som jag ser det så handlar inte nattvardsfirandet enbart om att enskilt ta emot Kristus vid nattvarden utan det handlar om att fira nattvarden tillsammans och att i Kristus som är närvarande bli en enda kropp i nattvarden. Inte enbart då man en gång i veckan syns på gudstjänst i en timme, utan också i vardagen. Ha en gemenskap utanför gudstjänsten också. Nattvardsgemenskapen i min församling är som grannar i ett höghus. I alla fall i mitt höghus. Jag vet vad de heter, för det står på dörren, men inte känner jag dem och inte skulle jag fråga dem om hjälp om jag behövde mjöl eller så...kanske om jag var fem före död o blodet sprutande från någon artär kunde jag ringa på grannens dörr.  

Den tredje och sista läsningen var ett avsnitt ur Augustinus Guds stad. Även här dök det eskatologiska perspektivet upp som då vi pratade om martyrakterna. Patrik frågade vad hopp är? Jag funderade att det är något man har i nutiden för framtiden. Hoppet är något positivt, något man vill att skall förändras till det bättre. Såg det som stod på Patriks lärarblogg om hoppet. Håller med om att det kristna hoppet är så han beskriver det, men tänker ändå att jag själv gör en god handling inte för att jag är kristen utan för att jag är en människa och det är så min icke-kristna far lärt mig att göra. Hmmm....jag funderar vidare...

Dessutom lyssnade jag på den semi-frivilliga radiointervjun som även således handlade om Augustinus Guds stad. Eller snarare om Guds stad i dag. I intervjun deltog män från Australien, Storbritannien och USA och diskuterade om Augustinus bok. Det jag kommer ihåg från intervjun var libido dominandi och hur någon av männen (Milbanks?) talade om hur man kunde försöka förändra på marknadsekonomi-fokuserade-samhället bl.a. genom att börja ändra företag inifrån. Mer om detta senare.

Martyrer och Augustinus

Tänk att leva i en tid då man måste dyrka statens överhuvud som en gud. Om man då som kristen inte ville göra det så var det bara skrapning och brännande på bål som gällde. Martyrakten är i alla fall mycket dramatiskt skriven och martyrerna beskrivs som hjältar och hjältinnor som gladeligen gick in i döden för Kristus skull. Låter ytterst extremt och extremistiskt.

Augustinus text om den himmelska staden och den jordiska staden har jag just läst färdigt. Märkte först nu att det fanns klamrar kring en viss del av texten och jag antar att det var det vi skulle läsa, för jag förstod inte riktigt vad oraklenas uppenbarelser om Gud o Kristus har att göra med det vi sysslar med på denna kurs. Eller så har jag missat något.

Den semifrivilliga radiosnutten skall jag lyssna på efter lunch. Bååååååååååååånn apppettiiiiiiiii!